Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Röster i vårkvällen. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Röster i vårkvällen
Av Johannes Edfelt
r
II RÅN den långsträckta och av
allvars-tung granskog omgärdade insjö, vid vars
strand mannen bor i en villa, som av föga
funktionalistiska byggherrar och ägare en
gång i tiden försetts med oväntade
utsprång, halsbrytande vinklar och kinkiga
vrår, sveper tövinden in efter en vinter som
varit längre och i yttre och inre mening
hårdare än någon så långt han kan minnas
tillbaka. Fjolårsgräset i trädgården ligger
blottat och bart här och där, men det är
bara gråbruna avbrott i ett tunt och
knott-rigt snötäcke, som dagsmejan ännu inte
fått bukt med.
Genom fönstret till skrivkammaren har
mannen utsikt över ett stycke
mellansvenskt landskap: den mörkgröna lilla ön
i mitten av sjöns oval; strandens björkar,
som ha den egenheten att de luta sig ut över
vattenbrynet; trädgårdens aplar med
stammarna täckta av tovigt grå lav; och strax
utanför väggen det högväxta morellträdet,
som ofta brukar fyllas av fågelkvitter.
Den tveksamma vårskymningen har
sakta sänkt sig utanför arbetskammarens
fönsterkvadrat, och granarnas flikiga
konturer ha långsamt utplånats eller smält
samman med skyn, som från blek opal
övergått till blygrått och sedan mörknat
till djupaste blått.
Lampan tändes. Och liksom så många
gånger förr under denna vinter, som ännu
ligger i sin dödskamp, kan mannen vid
skrivbordet höra två stämmor i
ensamheten. Det är två döda svenska diktares
röster. De ha på sistone sysselsatt honom
på ett enträget, oavvisligt och intensivt
sätt. Vad ha de då att säga honom?
II.
I tider av förvirring, anfäktelse och
vånda —■ vilka människor skulle kunna
hjälpa oss tillrätta, om inte de som inom
sig djupt och smärtsamt erfarit vad kaos
betyder och förnummit vad ångesten inför
ödesstupen innebär? Hos de två svenska
diktare, vilkas röster mannen nu hör i
vårkvällen — hos Hjalmar Bergman och Birger
Sjöberg — spårades som nästan ständigt
närvarande underton den djupa och
skakande själanöd som livsvandringen och
tidspanoramat väckte och framkallade.
Hjalmar Bergman, länge skyggt betraktad
som en bisarr särling eller en lustigkurre
med tidtals fatal och inhonnett dragning
åt »det makabra», Birger Sjöberg, i förstone
förmodat harmlös småstadsidylliker, tills
han i »Kriser och kransar» för en
ögonsken-ligen djupt konsternerad, att inte säga
förolämpad, allmänhet uppenbarade den
inflammerade och såriga grund, ur vilken hans
lyrik spirade — båda måste de ligga deras
hjärtan nära, som stå mitt uppe i en till
roten sjuk tid och under apokalyptiska
tecken se det mänskliga förnedras och för
vandias till karikatyr. Sådan förnedring och
sådan förvridning voro ingenting för dessa
båda diktare främmande; tvärtom utgjorde
detta en av deras genomgripande och
bestämmande erfarenheter.
Den klassiska människouppfattningens
sista skansar kunde det väl tyckas, att den
svenske romanförfattaren och dramatikern
Hjalmar Bergman söndersmulade, liksom
så många av hans europeiska tidsförvanter
gjorde det: han visade på avgrunderna och
sumpmarkerna i människans inre, på det
illusoriska i uppfattningen om den enhetliga
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
