Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Röster i vårkvällen. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f ei t
karaktären, på slumpens makt och roll, på
det drifternas hemliga pandemonium,
varunder hon är fången. För honom kunde ofta
världen te sig som en grotesk skrattspegel,
en klinik eller en skum labyrint. Men hur
kunde ändå den ton av ren och oförfalskad
mänsklighet framtränga, som trots allt
ljuder så stark och tydlig mitt i ångesten
och splittringen i hans värld? Den
förnimmes mitt genom bergslagskomediernas
bullrande kermess, likaväl som bakom
renässansfreskernas grymma häxdans av våld
och drift. Den finns i
storstadsmaskeradernas virvlande orgie. Den skymtar som
ömhet och medlidande i berättelsen om
Hanne-les Himmelsfahrt i »Jag, Ljung och
Medar-dus»; den finns i noblessen hos den
avsig-komne målaren och adelsmannen Loewen
som en livets protest mitt i förruttnelse och
död; den lösgöres som ett överlägset rent
violinsolo i slutkapitlen i »Chefen fru
Ingeborg»; och den ljuder bakom all hetsen och
spruckenheten i Clownen Jacs testamente,
där konstnären avger en naken bekännelse
och där hans nöd och stolthet ropas ut i
uppgörelsens, bokslutets och
livsöverblickens stund.
Och vad är det som detta författarskap
till slut -—• o, alla paradoxers paradox!
—-vill förkunna och inskärpa? Ingenting
annat, synes det, än människans ansvarighet
i ett till synes oansvarigt eller ansvarslöst
skeende. Så se vi fatalisten, människan med
skärvan av trollspegeln i ögat, i vissa
stunder förvandlad till mystiker. Klarast
träder oss detta till mötes i diktarens
underligt uttrycksfulla och vibrerande ord om
att varje enskild människas nederlag till
slut är alla människors nederlag. Detta
innesluter sin motsats, nämligen att varje
enskilds seger är en seger för alla! Och det
innebär uppfattningen om en unitas, ett
enhetsbegrepp, sådant det drömts av många
mystiker, av Indiens vise, av Plotinos, av
Dostojevskij. Men det är likafullt sprunget
ur denne svenske diktares djupaste och eg-
naste erfarenhet. Och det kan lysa med
eldskrift en vårkväll som denna, i ett onådens
år, efter en lång och svår vinter, som sett
mycket gå upp i rök, sett hur illusioner, som
en gång stigit till väders som raketer,
söndertrasats och förspritts, brunnit ut och
blivit till stoft och aska, aska och stoft —
men som ändå inte kunnat utplåna känslan
av mänsklig delaktighet, nödvändigheten
av den enskildes ansvar för den helhet,
varav han är lem och beståndsdel.
III.
Ett härdande bad kan också den andre
döde svenske diktaren bli, han som från
»sötvågskantilena» och »insjöflöjter» av
inre nöd och oro tvangs att avlyssna havets
orgelspel »vid mörka stränder». Festonerna
och vimplarna fladdrade muntert och
trevet i hans Frida-dikter — men såg man
egentligen riktigt, hur förfluten den
småstadsidyll var, i vilken han först dolde sitt
hjärtas mörka oro? Den var ett Arkadien,
omgivet av minnets bitterljuva glans, och
när han för sin samvetsnöds skull inte
längre kunde dröja i de illuminerade
berså-erna eller vid festliga sommarstränder, blev
övergången tvär och skorrande: den kunde
få något av den förtvivlat förstämda
dödston, en luta ger ifrån sig i det ögonblick den
krossas. Men vad kom oss inte till godo, vad
blev inte frukten av detta desperata och
halsbrytande, nej, nödtvungna steg! Den
värld, som den trasige diktaren öppnade,
hade vidd och höjd och djup, hade
diktarordets hemlighetsfulla dubbelklang och
dimension. Med blodslagen hand bultade den
feberhete på Sanningens dörr. I en värld,
där han såg mildhet leka med råhet, såg
skurken hedras med hedersbål av lödigt
silver, såg godheten våldtas, finanshajen
och krigsprofitören raka hem sin feta vinst
under brödlösas jämmer och lemlästades
anskrin — i denna förvridna värld slungade
han med sina lungors fulla kraft ut sitt
rop på sanning och rättfärdighet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
