Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
dess dunkla problem ocli upprivande
konflikter. Arbetardiktarna ha förmått det, just
därför att de inte fått sina minnen
omhändertagna av borgarhemmens traditionella
pojkstrecksromantik. Barndomspoesien har
inte förflyktigats för det — men det kan väl
hända att det patetiska och tragiska blivit
överbetonat ibland, och att leendet blivit
borta: man har inte alltid fått märka att barn
skratta också, och att deras äventyr inte bara
äro farliga och betydelsefulla, utan också
festliga. Det är i själva verket ingen
tillfällighet, att just Martin Koch återinfört leendet
i litteraturens barndomsskildringar. Det
stämmer med hans förutsättningar. Han har inte
bara varit upptäcktsresenären, som kartlagt
gränstrakterna mellan det understa
proletariatet och förbrytarvärlden i det svenska
samhället. Han är också mästare till spefulla
parodier och lekfulla visor. Han har upplevt
arbetarklassens verkligheter med
akademikerns kringsyn och musikerns känslighet —
och med en släng av målargesällens humör.
Vart än hans författarskap fört honom, har
han behållit frihet, stil och behag. Allt detta
är med i boken om hur Mauritz hade det som
barn och hur han blev vuxen. Det är ingen
menlös bok. Unge Mauritz, kallad Murre, får
sina djupa märken av fattigdom, sjukdom
och besvikelser, och hans barndomsäventyr
komma ofta nära det skumma, farliga och
stygga. Pojken har samma dragning åt
sådana faror som konstnärer bruka ha: och det
beror inte på att han är skapt till
undantagsmänniska, — barn bli konstnärer, med
fantasins skaparkraft och martyrskap, när de
leka. Martin Kochs bok handlar mest om lek.
Diktaren betraktar inte lekens allvar
ovanifrån eller utifrån, som stort folk ofta gjorde
förr — det är bara att man hela tiden också
känner hur vansinnigt spännande och roligt
det är att leka. Spänningen kan gott kallas
andlös i kapitlen om indianäventyren vid
kvarndammen och om tennsoldatsslaget vid
Stora Spegelfloden (floden är den stora
tamburspegeln som till sist, jämte det omgivande
berglandskapet av lexikon, splittras av
spärrelden från modernt fästningsartilleri av
patronhylsor, frikostigt laddade med riktigt
krut och hagel). Barndomens värld innehåller
också helt trolska eller drömaktiga
upplevelser, som bita sig fast i det undermedvetna
och sätta förblivande spår i känslolivet: t. ex.
när Murre under några ångestminuter i stallet
får erfara att också de snällaste djur bli far-
liga vänner, om man inte kan
människokonsten att kuva dem och hålla dem på distans;
eller när han måste leva i mörkrum för att
få sin ögonsjukdom botad, och fångenskapen
förvandlas till ljuvlighet utan namn av den
låtskamrat han skapar åt sig. Men Martin
Koch har också sinne för barnets vakna och
medvetna arbete på självuppfostran: unge
Murre dagtingar inte med sitt frihetsbehov,
sin rättskänsla och sitt givmilda väsen, och
därför växer han upp, tvärs genom
besvärligheter och förvillelser, till en rak och fri
ung man. De senare kapitlen i boken äro
kanske mer memoarmässiga och mindre
allmängiltiga. Men i slutkapitlet, »Thalatta», är
poesien suverän på nytt: det är fri och
glittrande lyrik om kärleken och havet, diktad
av en vis och mogen människa, som är
invärtes ung. Martin Koch har hört till det
svenska samhällets strängaste kritiker, hans
nya bok är ett vittnesmål om vad man först
och sist skall tacka vår samhällstyp för — att
unga människor få växa sig raka där, under
eget ansvat.
i
Bland de pålitligaste räknar man vidare in
hela raden av berätterskor som blivit namn
att komma ihåg under 30-talets gång. De bilda
visst inte någon sluten eller homogen »grupp»:
bland dem finnas alla slags temperament, och
många slags filosofiska, politiska och estetiska
program, representerade. Men rätt mycket ha
författarinnorna av denna generation ändå
gemensamt: de skämmas inte för att tala och
bete sig som genuina kvinnor — därav
frigöres deras husmoderligt vederhäftiga
yrkesambition, och därav följer också att de alla äro
hårt beslutna att inte låta sig förvillas av de
totalitära statsbyggarnas ideologier: de känna
igen dem, i Lysistrates efterföljelse, som
desperata livsyttringar av det mansamhälle de ville
ha dödsdömt. Det skall inte döljas, att denna
generation författande kvinnor härigenom
också får faror att se upp med: ambitionen att
laga och duka välfägnaden riktigt aptitligt
kan bli självändamål, och programmet »fred
och frihet» kan komma att överrösta den
skapande fantasiens diktamen.
Typen ambitiösa yrkeskvinnor företrädes av
Eva Berg, Alice Lyttkens och Irja
Bro-wallius -— på var sitt sätt. Eva Berg
har lämnat in sitt manuskript till en
internationell romanpristävling, med en rubrik
som låter fängslande och lockande på alla
språk. Hon är nog den målmedvetnaste ar-
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
