Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
så brutalt och närgånget som hon. Men hon
besitter det strindbergska trolleriet att kunna
tala om det otäckaste så att det inte känns
äckligt eller beklämmande, utan som den
friska upptäckten, det befriande ordet, den
väckande signalen. Och det beror på att
kärleken är harmens förutsättning och betingelse
i hennes inspiration: hon sjunger ut om
eländet, men rynkar inte på näsan åt det •— som
t. ex. Irja Browallius gör —, hon upplever
även sina skröpligaste och fulaste och mest
nerkomna figurer inte som Untermenschen
utan som medmänniskor: hon tvingar en att
känna att de angå oss, att deras sak är vår,
ty den gäller människans värdighet. I
»Kungens rosor» har Mia hunnit bli femton
år och utexaminerad från proletariatets
skolning, sådan den blev i Sverige omkring år
1906; och så får hon, först som barnjungfru
och sen som kökshjälp i restaurang, kontakt
med de samhällskretsar som haft råd och
lägenhet att träna upp sig i
självbehärskningens kulturform. Det blir en
förskräcklig upplevelse för Mia, en Hamletsituation
rentav: vad mänskligt helvete vill säga,
upptäcker hon först i den stämningsfulla,
folkviseidylliska prostgården, där vänliga
människor med vid synkrets och äkta förfining
klämma liv och vett ur varandra i ett skumt
och nerkämpat hat, som aldrig får utlösas i
brutal handling eller onda ord —• och fly från
besvikelsens och förtvivlans nerisning in i
drömsjukans skenvärld, där man får spela i
fred på de oktaver som fattas. Mia är en
mycket erfaren och mycket tapper flicka, som
kunnat stå rycken mot det mesta av öppen
fulhet och hätskhet och gemenhet: men inför
detta blir hon spökrädd — hon var van vid
att det fanns glättighet och livsmod med även
i det värsta. Därom heter det i några satser
som böra bli klassisk svensk litteratur:
Hon hade erfarit så mycket av det fattigdom för i
släptåg, dess smuts, dess råhet, men också den glädje
som är något av det underligaste jorden kan uppvisa.
Den fattiges glädje. Något ogripbart, något oförståeligt
för den som står utanför och behöver allt det anden
skapat genom flera årtusenden för att kunna känna
några timmars ro eller glädje. Eller måste ha hela
samhällets utsugningsapparat i gång för att få
grädden av den materiella lyxen och förfiningen och
därigenom glädje. Den fattiges glädje är ofta brännvin och
drift. Men det finnes också den spontana glädjen,
som, då den som en sällsynt gäst uppenbarar sig, är
den enda äkta. Den glädjen som kommer av att man
skapat av intet. Ett intet kan ej fångas i handen.
Den obestämbara förväntans glädje, som haller trots
allt yttre omöjlighet. Den har inte med religion eller
pengar att göra. Man är naken, hungrig, men förväntar
ändå något av livet . . .
Detta får inte fattas som en predikan om
de ringes rikedomar. Förnöjsamhet är det
sista Moa Martinson skulle kunna beskyllas
för. Hon vill krig — världskrig och totalt
krig — mot fattigdomen och allt den för i
släptåg. I hela sitt författarskap gör hon
värnplikt som amazon. Men hon kan inte vara
småsint och vill inte vara orättvis. Även
bakom de besittandes motståndarfront
upptäcker hon medmänniskor — från kung Oscar,
en fin och vänlig gammal man som sa vackra
och sanna ord om Mias rosor, till den fete
och råe och perverse köksmästarn som var
en god yrkesman och en hederlig kamrat när
det gällde. Och även när hon visar »samhällets
utsugningsapparat» i gång, förnimmer hon
det inte enbart som en gnisslande
Grottekvarn — det sjunger av arbetets fröjd i
hennes skildring av hur personalen pressas till
det yttersta en bråd paraddag på
utställningsrestaurangen. Det sjunger ofta i Moa
Martinsons prosa. Det beror på att hon har tro:
tron att den fattiges glädje skall få
genomtränga ett samhälle utan fattigdom och ge
frukt där -—- dels tiofalt, dels trettiofalt,
dels ock hundrafalt. Moa Martinsons
konstnärliga skaparkraft kommer av att hon är én
generös amazon.
Tre av det svenska berättaryrkets säkraste
konstnärer ha under de sista åren blivit
färdiga med var sin stora romanserie — deras
mästerstycken hittills, kraftprov av
ordkonst, människostudium och självrannsakan.
Det är nog betecknande, att dessa tre
vär-nare av yrkets heder blivit djupare störda
och gripna än de flesta av samtidens
världshistoria och ha reagerat snabbt och
lidelsefullt med de vapen konsten ger. Eyvind
Johnson avslutade redan 1937 »Romanen om
Olov», analysen av en intellektuell
arbetarpojkes uppväxt som på samma gång blev det
moderna Norrbottens epos: ämnet hölls på
historisk distans, och intrycken av nuets
fasa trängde inte på så hårt att kompositionen
stördes eller rösten skar sig. Helt fristående
kom sedan, 1938, Eyvind Johnsons inlägg
om humanitetens problem i våldets värld,
romanen »Nattövning», en ångestfull och
patetisk uppgörelsebok med aktualitet som bränns
— även nu, fast Finland trätt i Spaniens
ställe för diktaren. Olle Hedberg och
Vilhelm Moberg ha däremot tvingats ta ställ-
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
