Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
ju annars alltid vara med allt andligt . . .»
Men revoltens andra pol heter andakt,
andakt utan smussel. Karsten kan säga till
Sonja: »Men jag har också känt mig lyft över
jordens smörja och mitt eget triviala jag. Och
det var tillsammans med dig. Jag har ett
par gånger känt det som om Guds öga sett
på mig. Allt jordiskt reducerades till sina
rätta proportioner — det fanns inte!»
Melodien är lätt att känna igen: den rätta
samlande titeln för Karsten Kirsewetterserien
vore »Kärlek i tjugonde seklet» — eller »Att
övervinna världen». Där är upptaktens trots:
»Jag älskar dig, så länge jag har lust!», där
är genomföringens plåga: »Ej vad försakelse
är jag förstod. . .», och där är finalens
heliga morgonvisa
pä vaknandets kust.
Hjalmar Gullbergs lyrik och Olle Hedbergs
romaner komma att leva kvar som det
sannfärdiga och hållbara vittnesmålet från dem
som voro studenter i Sverige på
1920-talet.
Vilhelm Moberg kom 1935 med första
bandet av sin romanserie om Knut Toring:
den var inte avsedd att bli självbiografisk i
bokstavlig mening, men väl att innehålla en
uppgörelse med diktarens väsentligaste
personliga problem •— slitningen mellan
jord-brukarkulturens arv av förpliktande
traditioner och de livsbetingelser för intellektuell
verksamhet som utbildats inom stadsbornas
civilisation. Planen har fullföljts, men
ingalunda med den magistrala episka ro
inledningsbandet lät förmoda. Allteftersom
samtidsproblemen stormat in på den
varmhjärtade och ömskinnade diktaren, har han
reagerat på dem i det fortskridande stora verket,
med sina karakteristiska hetsiga krafttag. I
andra delen, »Sömnlös», var den
konstnärliga skaparglädjen hårt beträngd av
uppgörelserna och diskussionerna. I slutbandet
andas den fritt igen ■— men där finns, löst
inlagt som ett manuskript av Knut Toring,
det manifest av Vilhelm Moberg som
motsvarar Eyvind Johnsons »Nattövning» och Olle
Hedbergs »Ut med blondinerna!»: den
pacifistiske soldatsonen tänker efter, under vilka
omständigheter han med bevarad samvetsro
kunde tänkas gå i krig, och finner att när det
gäller polisskydd för folkhemmet mot
gangstervärlden, så är det även pacifistens rätt och plikt
att hjälpa polisen. Även den typiskt
Mobergska mystik, som antydes i bokens patetiska
titel, får en aktuell tillämpning. Giv oss
jorden — denna bön, som Knut Toring
stannar vid, innebär att jorden måtte bli odlad
av människornas goda vilja och få ge näring
åt deras fredliga samarbete och fria
samförstånd — i stället för att bli ett verktyg att
hålla dem bundna vid Mammonstjänsten som
till sist utlämnar dem åt våldets och den
inbördes förstörelsens makter. Boken handlar
nämligen om Lidalycke by i Småland år 1938.
Knut Toring hade slagit sitt mekaniserade
stadsliv i stycken för att rädda sin själ och
vänt tomhänt tillbaka till sin födelseby — för
att finna att han blivit främling där och
bemöttes med misstro och förakt. Men han
stannar inte vid den otåliga besvikelsen: i
den nya boken upptäcker Knut Toring
Lidalyckes själ — d. v. s. han känner igen
människor av god vilja, där han förut mött
släktingar och sockenbor, medlemmar av ett
trångt och hindersamt kollektiv. Lidalyckes
själ lever i Betty Eskilssons ungdomsförening,
som vill föra in stadscivilisationens tekniska
och intellektuella resurser i bygden och
därigenom rädda den ur avkroksisoleringen,
hejda socknens avfolkning och hindra
bondelivets förbening. Men Lidalyckes själ finns
också i Skrik-August, satgubben och
sladder-kolportören, som vill ha till eftermäle att
han är sörjd av alla goda och ärliga
människor — sen kan vem som vill ta åt sig! Och
det finns ett gralstänk t. o. m. hos en skojare
och halvherre som handelsman Alexis
Eliasson: det visar sig att han kan ge sig hän i en
tragisk kärlek så som inte Knut Toring själv
skulle mäktat. Men framförallt är det Knut
Torings föräldrar, som komma att inkarnera
Lidalyckes heliga ande. De äro inget
märkvärdigt folk, deras värld har varit trång och
deras liv har varit fattigt och söcket och
deras strävan har varit jordbunden och
vane-bunden: de gifte sig för pengar en gång, och
sedan ha de slitit tillsammans och snålat
tillsammans och tjatat tillsammans i fyrtio år.
Vilhelm Moberg berättar, hur de efter detta
möta ålderdomen och döden, och han gör det
helt sobert, med realistens
självbehärskning: men berättarens återhållna rörelse ger
den sällsamma resonans djupt inne i en, som
är äkta lyriks hemlighet. Där går gamle
Toring hem från det gille där han första
gången märkte att brännvinet smakade för
starkt och att han inte tyade hoppepolkan.
Han konstaterar faktum, saken är klar, det
är tid att gå hem, och han kommer inte på
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
