Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m k r ö n i k a
sätter sin prägel även på Dr. Kildare sökes,
en av Bucquet med sober realism formad
läkarfilm av ovanligare förlopp. Den skildrar
hur en ung laboratoriemedicinare av sin lärare,
ett slags amerikansk enköpingsdoktor, kastas
ut att lära sig diagnostikens konst i ett
slumdistrikts äventyrliga och primitivare
förhållanden. Man får i artistisk mjuk avskuggning
en skymt av hård amerikansk livsstil. Kall
och diamanthård glimmar den däremot i
Det ligger i blodet, under vilken intetsägande
titel man påträffar ännu en gammal
teaterbekant, för övrigt filmad förr, nämligen de
bägge hårdkokta newyorkarna Hecht och
Mc Arthurs »Front Page», i sin förening av
hjärtlöshet och satiriskt solskenslynne säkert
det mest kallhamrade bland de många stycken
som vid 20-talets slut satte in en skarp
strål-kastarkägla mot miljonstädernas gula press,
den som blott vill spegla livet, som det heter.
Filmen störtar i Howard Hawks regi fram
liksom driven av själva den animala
fartglädjen över denna hetsade yrkesutövning
bortom gott och ont. Det är ett racerlopp där
kriminalitet, valmanövrer och en
korruption i rik sortering flyter samman i en enda
asfaltblänkande virvel. Tempot är svindlande
och replikerna flyger hårda som tennisbollar
genom det reporterrum i polisens högkvarter,
där den vilda jakten går, dygnet runt.
Det ligger en Atlant mellan den
sammanbitna dynamithumorn i denna tidningsfilm
och den man frestas säga vänliga malis med
vilken Jean Boyer och Yves Mirande berättat
tjuv- och rackarhistorien om Grand Hotell
Skumrasket, ett apachetillhåll i en parisisk
förort, där den nyss pensionerade allmänna
åklagaren blir tvungen ta in på grund av
bilkrångel och ett, tu, tre känner sig trivas
med ett klientel, som han för en gångs skull,
bättre sent än aldrig, kommer in på livet,
medan skumraskfigurerna i sin tur med den
oreflekterade ondskans enkelspårighet tar den
gråsprängde herrns detaljerade insikter i de
juridiska faror, som hotar dem i deras
utövning, för en soignerad gangsters förutseende
beläsenhet i dessa ting. Någon märkvärdigare
film är det inte. Men den är på sitt okonstlade
sätt typisk för den galliska förmågan att med
lekande lätthet hålla en roande historia i
gång, att på folksagans sätt etappvis öka
förväntningarna på poängen i en vanlig enkel
anekdot. Bakom Michel Simons nära nog
oförändrat korrekta ämbetsmannauppsyn
anar man en oavlåtlig häpnad över vad
pensionsåldern sä oväntat satt denne
rutinerade lagboksman i tillfälle att lära, och
lika oemotståndligt roande är det lite
hjärt-ängsliga men envisa kurage varmed den
foregivne gangstern i aldrig vilande
pliktkänsla och tro på förnuftets makt ordnar en
drastiskt camouflerad kurs i morallära.
Lille don Juan, regi: Karl Ritter, är ett
med dristig kameraakrobatik och bullrande
sydtyskt gemyt genomfört försök att skapa
en komisk filmopera med körer, ensembler
och parodiskt touchade recitativ. Det hela
spelas upp i ett provençalskt fantasiland, och
den dansanta, metmasksmärta och lite
opersonliga Lilian Harvey som en kavat, i något
gammalpreussiskt tobakskollegium mycket
handgripligt fostrad tös, ställer alldeles
oförskyllt och ganska flicktroskyldigt till delikata
och tvetydiga situationer, där hon i
kavaljerskostymeringar går fram som en föregiven son
till Casanova och don Juan, två fadersnamn
som de personer hon möter med visst skäl
anser förpliktiga. Skabröst är emellertid ett milt
ord i dessa frustande robusta sammanhang, så
besläktade med glädjeyttringarna i en ölhall
med tyrolerkapell. Men det finns i den
expressiva bildyran så mycken rå kraft och äkta
jovialitet, att på något sätt detta grovkorniga
skämt, presenterat i fastlagen, ändå får
prägeln av ett i grunden blott levnadslustigt
gammaldags farväl till köttet.
Något alldeles förtrollande är det engelska
lustspelet Skolpojkar ä vi allihop, regi:
Anthony Asquith. Och man frågar sig med
aningen av ett minne: var har jag sett något
i samma stil förut? Denna uppsluppna lek
mellan vackra unga människor, som ge varann
varmduschar av flirtiga ögonkast och
kallduschar av sticksamma repliker? Detta
glittrande okynnesspel mellan en självsäker
ung fröken och en hårdfjällad ung man, som
bestämt sig för att lära henne mores? Och
plötsligt ser man det tvärs genom den
sommarljusa moderna kostymen, hör det genom
den nonchalanta nutidsjargongen. Det är
Beatrice och Benedikt som munhuggas i den
originella pensionen för unga gentlemen och
ladies vilka på fransk botten önska lära sig
grannens sällsamma språk. Det är verkligen
något av de stora lustspelens anda, som
svävar över denna stimulerande säregna
skollovskoloni för vuxna, så lockande belägen
intill ett litet pittoreskt fiskeläge, där maske-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
