Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vad Konstantins triumfbåge berättar. Kring ett nyutkommet arbete. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad Konstantins triumfbåge berättar
Tolkningen av Konstantins triumfbåge
ger oss förutom alla vinster i stilhistoria
de värdefullaste inblickar i tidens
religionshistoriska skeende. Ett kristet monument
är den ju alls inte. Att kyrkofäderna
Eusebius’ och Lactantius’ berättelser om
Konstantins omvändelse till kristendomen
under fälttåget mot Maxentius och hans
intåg i Rom med kristogrammet som
fälttecken varit falskt tendentiösa, förstodo vi
förut. Här få vi det klara beskedet. Hans
gudom var en annan.
Det står i den stora inskriften på
atti-kan, att senaten och det romerska folket
rest bågen åt Konstantin, emedan han
»genom gudomens tillskyndelse och sitt
sinnes storhet tillsammans med sin här
med rättfärdiga vapen hämnats staten på
tyrannen och hans parti». Denna gud är
den orientaliska, västerländskt modifierade
Sol Invictus, ty vi måste ju förstå
inskriften utifrån bågens egna klara bilder. Vidare
är Konstantins intima samband med Sol
Invictus för övrigt klart betygat på detta
officiella monument, där kejsaren sitter som
pendant till Solguden, ja, uppträder i
Solgudens hela yttre utstyrsel. Då han i
medaljongen får solgudens gloria kring sitt
huvud, blir han identisk med denne själv.
Utifrån Konstantins triumfbåge som ett
gränsmärke ha vi sålunda ett väldigt
perspektiv bakåt in i hedendomen och
framåt in i kristendomen. Just från denna
punkt kunna vi överblicka den förskjutning,
som försiggick i tredje och fjärde
århundradet från den rent hedniska solreligionen,
sådan den kom från Syrien med de severiska
kejsarna och fram på den andra sidan till
den theodosianska kristendomen. Mitt i
denna utveckling står Konstantins
triumfbåge, och, som L’Orange påpekar, på intet
annat statligt romerskt monument har den
orientaliska solreligionen i sin nyplatoniska
färgning fått ett konsekventare och enhet-
ligare uttryck. Konstantin stiger upp
bredvid den store Solguden, han blir själv
världshärskaren, Kosmokrater.
Via kejsarkulten har så hela denna
Solsymbolik, d. v. s. Sol-Luna, högra armens
magiska gest och glorian, nimbus, övergått
i de äldre Kristusframställningarna. Men
under tiden hade den väldiga förskjutning
ägt rum i mentaliteten, som lät en ny
»Sol» gå upp, då Sol Invictus fick vika
för Sol Iustitiæ.
Jag har här sammanfattat de viktigaste
resultaten av L’Oranges bok. Redan av de
antydningar som gjorts, förstås vilken oerhört
rik värld denna romerska triumfbåge nere vid
Kolosseum öppnar för oss. Detta monument
ger oss liksom en nyckel i handen att tränga
tiden in på livet. Dess väldiga apparat
avreal-antikviteter, konst- och religionshistoria har
genomarbetats av en intensiv forskare, som
här förvisso skapat ett bestående dokument.
Faraglia fot.
Porträtt av kejsar Licinius fr ån
en av medaljongerna.
14—Ord och Bild, 4g:e årg.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
