Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
arbetare: han är sjöman och hör alltså till
ett yrke där just arbetslagets
sammanhållning när som helst blir en fråga om liv och
död. Sjömännens arbetsliv är också ämnet i
hans nya stora roman. S/S Smaragden är
namnet på en båt, en liten lastångare av
urmodig typ och illa underhållen, som tåligt
trampar vatten under ganska dyra och
betydligt för tunga laster runtom Europas kuster.
Romanen handlar om hur besättningen har
det under den sista resa »Smaragden» orkar
med. Berättelsen avser att på samma gång
vara en vädjan —- om effektivare åtgärder för
båtens säkerhet och besättningens
räddningschanser ombord på den handelsflotta av S/S
Smaragdens typ, som ändå förmedlar
Sveriges livsviktigaste utrikes samfärdsel. Därom
resoneras det en hel del i boken, liksom också
om manskap och befäl förr och nu och om
att skaffa sjöarbetarna möjligheter att
utnyttja fritiden värdigt och vettigt. Och man
ville inte vara av med dessa resonemanger
mellan förste styrman och förste maskinisten,
som de unna sig i den stilla officersmässen
när de båda råka ha frivakt mellan kl. 24
och 0.30. De påminna på något sätt om
samfundet »Fritt ur hjärtat» i »Vapensmeden».
Resonemangerna slå aldrig över i agitation
■— realitetssinnet är vaket, och skulle någon
barka för långt åstad i det blå, hörs yngste
jungmans försmädliga målbrottsröst: »Ska vi
göra flytande folkhem, va?» (Däremot har
förf. inte orkat genomarbeta det kapitel där
manskapet drar skepparhistorier för varandra:
historierna äro nog bra, men Josef Kjellgren
har för en gångs skull glömt att
karakterisera berättarna, de få allihop skissera
noveller på höglitterär bokprosa.) Emellertid — det
viktiga är hur denna handfull manfolk växer
samman till en organiserad grupp, när de
samarbeta för att klara S/S Smaragden
genom höststormarna på Atlanten 1938. De
äro utpräglade individer, och artisten Josef
Kjellgren har haft glädje av att skildra dem
omsorgsfullt var för sig — från andre
styrman, en ridderlig och chosefri vagabond på
haven, till den sjuke gossen Markus, kallad
Evangeliet, som blir sjuk och glider ur livet
i feberdrömmar på ett francospanskt
krigslasarett. Man får se dem i hamn någon gång
— t. ex. en kuslig höstkväll i Belfasts oroliga
sjömanskvarter, där den dova olusten av
kuvad jäsning meddelar sig åt sjömännens
enkla orgier. Men först och sist får man se
dem i deras arbete, som blir ett med skutans
liv. Ett kapitel beskriver rätt och slätt en
vaktavlösning den natt då S/S Smaragden
lämnar kustfarleden för att skära Atlanten på
väg från Lissabon till Belfast. Det är grov sjö,
och hon ligger tungt i sjön, det blir svår
slagsida när kursen ska läggas om, hur nätt och
stilla manövern än tas: Atlanten vräker i
beckmörkret mot det lilla ensamma skrovet
och hamrar på de illa tätade plåtarna. Knappt
någonstans i svensk litteratur känns
människan så liten och havet så stort och svart som
i det kapitlet. Den gången klarade hon det.
Nästa gång klarade hon det inte. En
novembernatt hemma i Östersjön går »Smaragden»
till botten. Berättelsen om den sista striden
är mycket nykter. Där finns inte plats för
panik och skräckstämningar. Det är bara
sjutton karlar, som stå var på sin post och
sköta sitt, så gott var och en kan — så länge
han kan. Det är hjältedikt.
Det fanns en mycket ensam man ombord
på S/S Smaragden, en som var utesluten ur
kamratskapet — befälhavaren. Hans
ensamhet var en följd av den absoluta makt han
hade, och måste ha, över just detta slags
gemenskap. Han konstaterar det själv i den
dagbok där han »skriver brev till sig själv».
En dag har han anledning tillfoga ytterligare
en anmärkning: »En sjösjuk befälhavare blir
en tyrann, en bully, en fysiskt mindervärdig
härskare blir en förtryckare; likheten är att
båda, för att hävda sig, låta sina handlingar
dikteras av utomstående.» Maktens isande
ensamhet och inslaget av rädsla i
maktbegäret, som kommer maktbegärets slav att bli
tyrann — det är inget nytt tema, men det
har blivit aktuellt. Att ta upp temat, medan
aktualiteten bränns, och genomföra det som
ledmotiv i en idéroman ■— det är ett djärvt
företag, men det har lyckats för Harald
Beijer i hans nya bok »Joos Riesler». En
fingerad europeisk stormakt har lidit
nederlag i ett stort krig: i ett halvt sönderskjutet
hus bakom fronten har ett hyggligt och
arbetsamt medelklasspar, Herman Riesler och
hans fästmö, just börjat sätta bo till ett nytt
hem. Då kommer det en kväll till bykrogen
en främmande man med hungriga och
brinnande ögon, trött och medfaren, i sliten
uniform: han råkar i gräl med byns krigströtta
arbetare —• att det slöts fred, var det stora
förräderiet, förklarar han, endast som
krigs-beredd armé kan folkgemenskapen uppstå.
Herman Riesler träder emellan och räddar
hans liv, och de samtala på vägen, den främ-
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
