Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie - Strålkastarkväll. Av Erik Asklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
man?», säger den blida systern. »Man kan inte
få först världen och så Gud. . .» Då tar Jenny
Ahrman det sista hindret. Den vise gamle
konsul Hegert hade varnat henne för att bryta
sig ut ur chimärens förtrollade rike: »Man får
aldrig råd till biljetten dit igen». Men Jenny
Ahrman hade råd till biljetten — nätt och
jämnt, men ändå. »Hon hade för alltid
förlorat det Egna. Det visste hon säkert nu, och
det kunde vara ett slags vinst. En drömmerska
hade hon att förbli, för egen och andras del.
Och människorna behövde visst drömmar.»
Och när hon går tillbaka genom sitt rikes
port, kommer hem till främlingslandet för
alltid, viskar hon för sig ett par rader ur en
av de stora rollerna:
Tag hit min mantel, sätt min krona på,
odödlighetens trängtan bor i mig . . .
Jag
är eld och luft. De andra elementer
ger jag tillbaka nu!
Fritz Thorén har inte förlorat
naturvetarens handlag: han lägger upp
miljöskildringen lika minutiöst och lika virtuost som
förr, och han dissekerar människoliv med
samma grymma säkerhet, som det ibland kan
göra ont att titta på. Men denna gång bär
hans konst upp berättelsen till hög och
smärtsam lyftning: det är konst med vingar, som
äro tunga men breda och starka, och det är
sträng musik i suset från dem. Man
förnimmer starkt i denna nya svenska diktning
vad Sigfrid Lindström i en av sina visa
strö-tankar betecknat som »en egendomlighet i
livet»:
Det mest bisarra, meningslösa och ironiska i denna
bisarra, meningslösa, banala, osköna och perverst
grymma värld är kanske det, att det däri — för den
som i någon mån har kvar förmågan att förnimma det
■— finns så ofantligt mycket skönt, behagligt,
majestätiskt, lugnande och tröstande att se pä . . .
STRÅLKASTARKVÄLL
Av ERIK ASKLUND
Kväll nu. Nästan mörker ...
De kalla lyktornas skimmer
och fasadernas glöd i skymningen.
En himmel av stål över staden
med strålkastarnas breda klingor
som sopar undan mörkret.
En ensam flygmaskin,
vitskimrande som en mai i ljuslågan,
vilsen, blind mellan stjärnor ...
Liksom pressad av ljusklingorna
skjuts den högre upp
och försvinner i det blå mörkret...
Strålkastarkväll.
Mörkt nu. Nästan natt. ..
Gråt inte, kvinna, barn, moder!
Det är bara ljus, som går över himlen,
sökande ljus.
Ser du de vänliga stjärnorna?
Det är dem de söker.
Surret där, den stora fula flugan,
den jagar de bort...
Mörkt nu. Alldeles mörkt.
Men det är mörkast före gryningen.
Då alla sover.
Då alla djupt nere i sin medvetslöshet
drömmer om en ny morgon . ..
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
