Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud». Av Brita Felländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Brandes och »D e t moderne G e n n e mb r u di)
maste framtiden. Han tillställdes då en ryktbar
»adress» av 45 framstående personer, däribland
Vilh. Thomsen, Julius Lange, Troels-Lund
och Höffding, vilka med förbehåll för sin
uppfattning om striden och det sätt, varpå den
fördes, högt prisade hans »Mod, Fasthed og
pletfri Uegennyttighed» och djupt beklagade,
att han blivit förbigången. Då såväl Höffding
som Troels-Lund och konsthistorikern
Julius Lange åter hade anslutit sig till
Brandes mot mitten av 70-talet och skrivit i
Det nittende Aarhundrede kunde man kanske
ha väntat, att de skulle ha lagt sitt ord i
vågskålen, medan det ännu var tid. Det
var åtminstone Jacobsens uppfattning. Han
befann sig i Montreux, när saken var
aktuell, och i brev till Brandes ger han luft åt
sin indignation över vad man skulle kunna
kalla deras »nonintervention»:
Hvor jeg elsker denne Travlhed efter Skibbruddet
— denne Virksomme Løben efter Redningsbaad og
Raketter efter at Mandskabet længst er død og
druknet, denne behjærtede Aandsnærværelse naar Ulykken
er sket. Jeg holder ogsaa meget af den mærkværdige
Frygt, somme Folk ha for at mene noget, som de slet
ikke mener; de er saa bange for at blive stillet en
Haarsbred nærmere henimod Fritænkningens yderste
Venstre at de rykke sig til Højre i en sinaatrinet
Marsch af Forklaringer og Belysninger. (26/12 1877,
G. B.: S. S. III: 60).
Det är en temperamentskillnad som är ytterst
frapperande.
Går man från denna yttre cirkel av
Brandes’ anhängare närmare in på de
centrala förmågorna bland
genombrottsmännen få aktstyckena mera liv och intresse.
Icke blott den som av Borup kallas partiets
»enfant terrible», Holger Drachmann, skriver
brev som gnistra av humör och
oppositionslusta, den stillsamme och tillbakadragne
Jacobsen, vilken aldrig senare deltog i någon
polemik, är också de första åren fylld av
entusiasm för »saken». Båda äro energiska
medlemmar av Litteraturselskabet i vars
styrelse de genast deltogo, och de äro båda
ivriga att aktivt demonstrera sin partianda.
I Maanedsskriftet har Jacobsen en uppgörelse
med Brandes’ fiende biskop Monrad angående
utvecklingsläran, och Drachmann, som i
förbigående sänder en »lynende Artikel» mot
Ploug i anledning av en ledig konstprofessur,
talar om sitt »revolutionære Patos» som ett
känt fenomen. Av breven framgår, hur
angelägna båda äro att vara med och
realisera planerna på en tidning, som man redan
1872 sökte få till stånd med Edvard Brandes
som redaktör och Vilhelm Möller som
redaktionssekreterare. Drachmann är eld och lågor
över planen och skriver bevekande till
Edvard, som är på resa i Frankrike, att han skall
komma tillbaka och taga tyglarna i sin hand.
De måste emellertid uppge hela planen, då
Morgenbladet, det politiska Venstres tidning
just då startades, och då några år senare
Vilh. Möllers tidskrift upphörde, fingo de nöja
sig med att bilda den kända tidsskriften
Det nittende Aarhundrede under Hegels
beskydd och censur. I Morgenbladet hade de dock
faktiskt samtidigt en plattform och en
synnerligen värdefull bundsförvant långt fore
rekonstruktionen av bladet 1880, då Edvard
Brandes själv kom in i redaktionen och
tidningen under några år fick en litterär
högkonjunktur.
Det var ju emellertid under 70-talet, som
den nya realistiska litteraturen debuterade
och säkrades en publik genom de till buds
stående pressorganen, och det var också då,
som bröderna Brandes sökte hålla ihop de nya
förmågorna till den lilla här, vilken skulle
samarbeta i framstegets och frihetens tjänst.
Det var nog mest Edvard, som blev den
personligen sammanhållande länken med de
köpenhamnska vännerna. Han umgicks
livligt med både Drachmann, Jacobsen, Skram
och Schandorph och höll brodern vid hans
vistelse i Tyskland underrättad om den lilla
arméns framstötar och beredskap, om de
själva sveko korrespondensen med kaptenen.
Den största förtrolighet rörande alla
partiangelägenheter synes ha rått mellan bröderna.
De diskuterade öppenhjärtigt varandras, sina
egna och kamraternas alster, och breven bära
ofta vittnesbörd om att det beröm, som i
recensionerna ägnades vissa arbeten, i partiets
intresse breddes på i tjockare lager än vad
som motsvarade deras innersta tankar. Å
andra sidan var den personliga antagonismen
gentemot Drachmann vid slutet av 70-talet
ägnad att skymma blicken för de poetiska
förtjänsterna i t. ex. Ungdom i Digt og Sang
eller Ranker og Roser. I sin vänskapskritik
av varandra äro bröderna också till synes
fullt öppna. Edvard är i regel varmt
erkänn-sam inför varje ny bok av brodern, endast
en gång undslipper det honom lustigt nog en
skarpsynt anmärkning, vilken
överensstämmer med vad som numera blivit en
genomgående synpunkt i den litteraturhistoriska
uppfattningen av Brandes som kritiker. »Kan
ikke lide, at Du klæder Dine forskellige Egen-
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
