- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
242

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fick språket nästan av sig självt en
viss högtidlig klang, som om det gällt att
härma den säreget heidenstamska
prosastil — på en gång livfull och sträng — som
han själv hela livet höll på med att forma
och som han knappast var fullt färdig med
förrän i de fåtaliga fragment, som efter det
egentliga livsverkets fullbordan någon gång
vittnade om hans fullkomning. Nu vid hans
död ha stämmorna lyft sig till ett sista
beprisande. Ett helt folk känner vördnad och
sorg. Platsen där han bodde och i vars
närhet han alltjämt bor skall vara hans folks
egendom.

Detta är alltsammans upplyftande,
tänkvärt och stort. Men det är också på något
sätt oroande. Hur mycket av honom själv
blev under de senare åren skymt av all
storheten och svalkan? I hur hög grad var
det klassiska lugnet omkring hans namn ett
uttryck för att hans ord icke längre kändes
brännande, stridbart och ungt? Var han
inte på sitt sätt ganska avlägsen och
isolerad, när det gällde inte hyllning utan
möda och strid? Är han oss verkligen nära
i den stund, som nu har kommit över oss
och där ett land behöver sina diktare?

Hela sammanhanget tycks rymma en
ödesmakternas hovsamma men ironiska
seger över den skald som starkare än andra
mot ödenas tyngd ställt mäns heliga vilja.
Själv ägde han, i all sin historiska pietet,
något av den djupa respektlöshet, som är
livets eget särmärke och förutsättning.
Mannens och hjältens nödvändiga väg
genom karghet, fiendskap och yttre motgång
var ett grundläggande drag i hans dikt.
Samtidens oomstridda beröm var för honom
ingen säker garanti för storheten.

Den är ej värd ett handslag av en vän,
som icke tio längta att se stenad.

Skeptisk och andaktsfull på en gång, har
han ofta drömt om den storhet där saken
lever under ett glömt eller förhånat namn,
med den kraft som är namnlös och odödlig,
över världens meningar har han brutit
staven i sin bittert jublande hjältedikt
om den grekiske konung, som

knäföll under bilan
med en segersång till solen.

Det tycks en liten smula blasfemiskt att
just han skulle hinna få se sig själv utnämnd
till en en gång för alla godtagen svensk
klassiker, indragen i den risk att göras till
oigenkännlighet ädel och vitmenad, som
har gjort andra stora svenskar — Gustav
Vasa eller Gustav Adolf — så främmande
och därför på många vis så maktlösa i sitt
folks levande tradition.

Det är, synes det, av vikt att han för oss
blir levande med sin dikts liv, inte bara som
den vördade och i sak ibland försummade
gamle på Övralid, men i ungdom, lidelse,
styrka. Ingen missunnade den store
kämpen hans vila. Ingen vill heller rubba
vördnaden inför hans hågkomst. Men det stora
monumentet över Verner von Heidenstam,
det enda som kan vara honom värdigt, är
varken hans gravvård, hans hus eller hans
beröm. Det måste bestå däri att hans dikt
som en utmanande och stormfylld kraft
får väcka förbittring eller hänförelse, slå
med gisselslag eller läka med överjordisk
musik. I själva verket måste den, icke som
en vördnadsvärd antikvitet, men som
stundens, ögonblickets, det aktuellas dikt, just
nu få betvinga oss, skaka oss. Den får inte
bindas, inte stängas inne. Det gäller många
av dess sidor, men starkast den som i
ögonblickets storm är oss nära: den fosterländska.
*


Den patriotiska förkunnelse, som
Heidenstam bar fram under åren omkring
sekelskiftet och som är hans mest berömda —
förkunnelsen i »Karolinerna» och »Ett folk»
— hade mycket som var ägnat att uppröra;
det var också författarens avsikt. Han skrev
i lågande vrede mot det svenska 1800-tal,
som för honom hade den världsfrämmande
självuppgivelsens, den uppblåsta enfaldens,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free