Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstam och det svenska
den ängsliga lyckomoralens drag. Mot dess
dyrkan av en välfärd på kort sikt •— den
»materialism ... blottad på allt
idéinnehåll», som han brännmärker i sin uppsats
»Om svenskarnas lynne» — slungade han i
förtvivlan och kärlek sin bekännelse till
anstötliga sidor av fosterlandskänslan. Han
talade patetiska ord om den krigiska
bragdens och det heliga armodets ideal och
prisade historiens stormtider som långt
överlägsna den hundraåriga freden. Han ägnade
sin hetaste kärlek åt den karolinska tid,
som det i generationer har varit en sorts
svensk hederssak att se med okunnighetens
suveräna förakt. Han till och med
chockerade och hänförde med att i en fridsam
svensk miljö, i slutet av Oskar II:s regering,
ibland snudda vid den nationella
självförhä-velsens, den våldsamma chauvinismens språk
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.
I sin brusande kamplust gav han
frikostigt hugg på sig. För många —■ särskilt
i det radikala lägret — blev hans innersta
lidelse bortskymd av de stora och
äventyrliga orden. Det är alltjämt lätt att peka på
ett eller annat som var affekterat eller
överspänt. Det är också lätt att förklara det ena
eller andra som utslag av det säregna, det
andra människor olika, i Heidenstams
natur och upplevelser: hans fosterlandskänsla
behövde så våldsamma uttryck därför att
han så länge hade varit borta från sitt land
och liksom såg utifrån vad som hos andra
var ordlöst’ och instinktivt. Kampen mot
1800-talet hade också drag av den
konstnärens, fantasimänniskans, kamp mot en
inte tillräckligt vacker och färgstark
omgivning, som präglar så mycket av
Heidenstams mera överdådiga diktning. Man har
ibland tänkt sig att sådana
randanmärkningar skulle uttömma ämnet, att
Heidenstams dröm om bragden och fattigdomen
kunde avfärdas bara som ett stycke
allmän konstnärsromantik eller en
överklasspatriotism, som inför det moderna krigets
verkligheter skulle förlora hela sitt
berättigande. Det var en alltigenom felaktig syn.
I sin kärna — och frånsett utanverkan —
var Heidenstams kamp mot den svenska
1800-talsandan en berättigad och
nödvändig kamp. Den måste förstås mot
bakgrunden av den ibland hjälplösa oförståelse
för världens vägar, som under en på många
sätt fredad och idyllisk tid hade kommit att
prägla svensk verklighetssyn. Oförmågan
att se ett direkt, organiskt sammanhang
mellan ögonblickets ro och de kargare
tidernas påfrestningar, det litet generade
främlingskapet för vår krigiska historia,
voro allvarliga hinder för en levande svensk
fosterlandskänsla. När Heidenstam sökte
sig till det karolinska äventyret, var det
inte en estetisk flykt från den tyngande
verkligheten; det var en handling av klar,
praktisk nödvändighet, såvisst som känslan
för fosterlandet måste vara en känsla också
för landets förflutna, för en svensk
verklighet som icke är begränsad till vår
generation, och så visst som det nationella alltid
har sina klassiska groningstider i fara och
nöd. Den heidenstamska synen på karolinsk
historia hade drag av romantik; men den
var på intet sätt mindre realistisk än den
nyktert kortsynta historieskrivning,
obekant med de irrationella grundmakterna i
folkens liv, oförmögen att mäta med andra
mått än den trånga 1800-talsidyllens, som
länge bestämde svensk syn på vår
stormaktstid och vars undanröjande ännu är
långtifrån färdigt.
Samtidigt med Heidenstams Karoliner
framträdde en annan mäktig protest mot
1800-talets svenska historiesyn, också den
anknuten till frågan om Karl XII. Det var
Harald Hjärnes och den kritiska
historieforskningens. Vägarna voro olika; diktarens
plötsliga intuition och historikerns sträva
möda kunna inte alltid sammanfalla, och
Heidenstams Karl XII är en annan än den
moderna historiska kunskapens. Men i båda
fallen gällde det en mäktig strävan att åt
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
