- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
245

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Heidenstam och det svenska

Fänrik Ståls sägner. I formen är det
naturligtvis sant nog. Men i sak är det — som
ibland påpekats — Runeberg och inte
Heidenstam som idealiserar. Runeberg
skildrar människorna enhetliga, i stora
drag; en hjälte är hos honom alltigenom
hjälte, han kan ha mänskliga sidor men de
beröra inte hans vilja, hans plikt. Sven
Dufvas enda brist är att han är enfaldig;
hjärtat är från början till slut alltigenom
gott. von Törne eller von Konow och hans
korpral ha mänskliga svagheter, men deras
samvetsfrid inför pliktens bud kan inte ett
ögonblick rubbas. Sandels beskylls för att
vara feg, men han är det inte. Bengt Geting
i »En snygg vit skjorta» faller däremot
samman i skräck och vildhet, innan han är
färdig att övervinna sig själv i sin
sällsamma hjältedöd. Dalabönderna »På
kyrkvallen» äro ganska hågade för att svika
kung och land, till dess faran och
ögonblickets storhet förvandlar dem och låter
dem växa. Fångarnas hjältemod i Tobolsk
avtecknar sig mot bilden av fångpsykoser,
människors undergång, tecknad på ett sätt,
som kan påminna om långt senare
krigsskildringar. Hos Gunnel Fatburshustru
bryter sig hjältemodet mot en kvinnas
egoistiska kärlek till den som är henne
anförtrodd och som hon helst inte vill offra åt
fosterlandet. De stores intriger, deras och
allas ovilja att sätta livet till, försöken att
dra sig undan, hör med till bilden i
Karolinerna. Och den stora tapperheten växer —
så som det väl oftast är — i hård spänning
och i ständig inre kamp mot svagheten och
egennyttan; hjälten måste betvinga sig,
smaka tvivel och vånda, för att vara
hjälte. Den synen växer ut till ett slags
helhetssyn på den karolinska historien
överhuvud, på förhållandet mellan Karl XII
och hans folk: »Äro då dina ögon ännu inte
öppnade, så att du ser, att det var vår egen
förtegna vilja och lust, som han försvarade
mot vår egen tvekan likt ett standar mot
en upprorisk vakt.» — Detta drag i »Karo-

linerna» ger den ett särskilt slags värde som
s. a. s. fosterländsk uppbyggelsebok. Få av
oss äro av naturen födda till hjältar. Bilden
i »Karolinerna» tränger ner under den
heroiska ytan, visar hur människor i en
stor tid kämpade samma sorts kamp som
vi och hur ur deras tvekan och vanlighet
tvangs fram den stora viljan, den stora
handlingen. Det är en insikt, nödvändig i
vars och ens hemliga kamp mot den femte
kolonn han kan bära inom sig.
Heidenstams hjältedikt har här bakom sin strama
fasad ett drag av försynthet, stilla
gemenskap; hans pliktförkunnelse blir inte därav
sentimental men den får en säregen, gömd
värme.

*



Det sist sagda är en erinran om, att
Heidenstams fosterländska dikt också har helt
andra sidor — väl så viktiga, om också
mindre sensationella — än den patetiska
hjältediktens. Det tal om fredens
tråkighet, som möter i »Karolinerna» eller »Den
nioåriga freden», är naturligtvis medvetet
paradoxalt; för att förstå det måste man
ha i minnet den rika, med åren allt rikare,
bild som Heidenstam gett av den stilla
och fredliga växten, arvtagandets och
arv-givandets osynliga historia djupt innanför
de yttre kriserna.

Av de tre stora nittiotalsdiktarna —
Heidenstam, Fröding och Karlfeldt — voro
två från herrgårdar och den tredje från en
bergsmansgård. Alla tre voro hemlösa,
skilda från sitt ursprungliga sammanhang,
och längtade tillbaka dit. Den svenska
herrgården är i Heidenstams dikt på något sätt
alltid levande; det bidrar till dess
aristokratiska stil men också till dess vidsyn, ty
herrgårdskulturen, med utgreningar i bruk,
prostgård och officersboställe, är i så många
avseenden den centrala miljön i svensk
kulturhistoria. Hans Alienus slutar som ett
herrgårdsoriginal. Man kunde kanske tycka
att Heidenstam själv — om han inte vore
en förvandlare, ett omstörtande geni —

245

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free