Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - München 1923 - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två ro man fragment
förstörelsen och tjusas av lögnen. En ny
stjärna hade kommit nära jorden, en
blodröd, hemlighetsfull och mäktig planet, en
pervers betlehemsstjärna, och liksom
Frälsaren blivit född till världen som ett
oskyldigt barn, så lät sig nu Skadegöraren födas
i människornas sinnen under det
oansvarigt lystna, av flackande bilder hemsökta
barnets skepnad.
Sådan var alltså den tid där den ensamma
och irrande mannen i denna historia befann
sig, sannerligen en förhäxad och förgiftad
tid och ändå bara en begynnelse,
inledningen kanske till ett vilt och ofruktbart
millennium, över vars portar det stod
skrivet: Utan att du blir som ett barn, kan
du icke ingå i förstörelsens rike.
MANNEN
__/ y ÅR han lämnat Engelska
trädgården och kom vandrande upp för
Leopold-strasse, märkte han, att det var morgon.
Det hade visserligen icke ljusnat över den
breda boulevarden, villornas skugglika
kuber sovo bakom sina gallergrindar, de smala,
tornhöga popplarna tecknade sig med
vacklande skepnader mot natthimlen, och
sidogatorna med sin ömkliga belysning
öppnade sig för ögat som mörka hålvägar.
Vad som likväl sade honom, att det var
morgon eller nästan morgon, att en ny dag
var jämförelsevis nära, det var enstaka
och ytterligt avlägsna, mycket
svårbestämbara hörselintryck, vilka, hur
okvalificerade de än kunde tyckas, vittnade om
människolivets återvändande ur
bortryckt-hetens och den gåtfulla frånvarons regioner.
Endast då och då men ytterst sällan
förtätade sig ljuden till något som väckte
klara bilder och igenkännanden:
klapprandet av hästhovar, skramlet av en
mjölkskjuts, rasslet av en spårvagn, ett bilhorns
hastigt förtonande signal.
Det skulle väl dröja ännu någon timme,
innan de första krogarna öppnades, och
fastän denna tidrymd var obetydlig nog,
jämförd med den han hittills utfyllt med
sitt planlösa vandrande, föreföll den honom
icke desto mindre som något oändligt. Den
fysiska tröttheten lockade honom att då
och då sätta sig på någon av de många
trä-eller stenbänkar som kantade gångbanan,
men orons vånda drev honom nästan genast
upp igen och jagade honom vidare. Han
gick och gick, fötternas rastlösa trampande
gav honom längre eller kortare ögonblick
av yttre medvetslöshet, då de lekamliga
ögonen föreföllo vända inåt och han såg,
icke med fantasien som organ, utan
bokstavligen med sina lekamliga ögon, det egna
väsendets innersta, uppenbarat i trolska
vågrörelser: ett stigande och sjunkande,
ett svårmodigt svallande, ett silverblekt
strövande under en himmel, mot vilken
stjärnbilderna avtecknade sig, strålande i
förfärlig och maktfull skönhet, som tjurar
och bockar, som lejon och lejonjungfrur,
som heraldiska fåglar och skorpioner.
Plötsligt vaknade han upp. Vad var detta?
Vad var det han såg? Han befann sig
utanför staketet till den ölträdgård där det alltid
vimlade av människor under
sommarkvällarna, där det glimmade och smattrade
av mässingsinstrument och locken på
hundratals sejdlar öppnades och slogos igen. Där
låg den, ödslig och folktom med sin otydligt
skymtande, överbyggda och förspikade
musikestrad och mitt emot denna det
mäktiga komplex som också det var helgat åt
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
