Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
Gambrinus och inneslöt ett betydligt antal
små och stora dryckessalar. Den
ogästvänliga, dystert blickande byggnaden
föreföll död så när som på ett fönster i
bottenvåningen, mellan vars stängda luckor en
gulaktig ljusstrimma sipprade ut. Det var
denna ljusstrimma som uppväckte inom
honom en vanvettig förhoppning. Med
klappande hjärta och ängsligt som en
inbrottstjuv (han överraskade sig med att smyga
på tå) passerade han grinden och närmade
sig försiktigt den tunga porten. Var den
reglad? Han kände på låset. Porten gick
upp. Han befann sig i en halvmörk förstuga
eller korridor, och här såg han, att dörren
stod öppen till någon av de mindre
dryckessalarna. Det var därifrån ljuset kom. Man
hade alltså börjat för dagen, han hörde
ljudet av tassande fotsteg och bullret av
föremål som flyttades. Natten var förbi och
befrielsen nära.
Dit in begav han sig och satte sig på en
väggfast träbänk innanför ett omålat
långbord, vilket som alla de andra var belamrat
med upp- och nedvända stolar. Genom
vimlet av träben kunde han se en man, iförd
ett grönaktigt förkläde, syssla vid den
motsatta kortväggen bakom skänkdiskens
halvcirkel, röra sig av och an, huka sig ned och
resa sig upp mot bakgrunden av tvenne
ölfat, som bukigt plumpa och oformliga
behärskade rummet. Också mannen bakom
disken var bukig, ett människogestaltat
ölfat. Bukiga voro likaså de ålderstigna
och plattfotade uppasserskor som pustande
rörde sig mellan borden, flyttade ned
stolarna på golvet och placerade ut de skilda
stambordsemblemen, små jämställ med
inskriptioner. Överallt på väggarna hängde
inramade fotografier av ledamöter i
skyttegillen och kägelklubbar, grupper av enkla
småborgare, poserande i bonjour och hög
hatt med blåsinstrument och standar.
Fotografierna gjorde ett vemodigt och
förbleknat intryck; ty de företrädde något
försvinnande, något som redan höll på att
uppslukas av historien och det förgångna:
den legitimt bayerska livsform som
blommat under wittelsbacharnas och kyrkans
beskydd i processionernas, karnevalernas
och den stora oktoberfestens München och
nu var på väg att bli ett musealt kuriosum
utan förmåga att hävda mot det oheligt
moderna sin konservatism, sin stilfulla
klumpighet och sina medeltida anor.
Han hade ropat på en av de plattfotade
och beställt ett kvantum
plommonbrännvin, ett tämligen ansenligt kvantum, ägnat
att överraska på en lokal, där eljes ölet
var den givna drycken. Den elefantlika,
svartmuskiga och nästan blinda
uppasser-skan, som med famlande händer satte det
stora och till brädden fyllda glaset framför
honom (hon kom honom att tänka på en
dyster och uråldrig stammoder) lade
emellertid ingen häpnad i dagen. Denna kvinna
hade för länge sedan upphört att fästa sig
vid det ovanliga och oväntade, starren, som
lät yttervärlden skymta endast som grå
otydlighet, hade överdragit med sin dunkla
hinna också hennes själs blick, så att de
förvånande händelserna fingo samma
likgiltighet, samma fadda enhetsfärg, som
någonsin de välbekanta och förutsedda. Det
syntes på de förbittrat låsta läpparna, att
hennes erfarenhets summa och facit var förakt.
Hon hade sett generationer komma och gå
vid borden, hört dem domdera över
sejd-larna och fylla luften med sina högröstade
flyktigheter, sina meningar och spådomar
och sin dårskaps oförgriplighet. Hade en
enda av de många storstilade profetiorna
slagit in eller något som förklarats omöjligt
och absurt därför underlåtit att ske? Stort
och smått, ovant och väntat, det var samma
sak, och intet förtjänade, att man vände
sig om efter det. Mannen vid bordet såg
henne med platta steg vackla bort mellan
stolskeletten, väldig och ödslig, predikande
i tystnad och blindhet sitt förakts visdom.
Han böjde sig framåt och betraktade
sitt glas. Var det möjligt? Var ögonblicket
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
