Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två ro man fragment
kommet? Och var det möjligt, att denna
fräna, illaluktande vätska kunde rymma
ett frälsningsunder? Ja, ja, det var möjligt,
han visste det. Med häftigt skakande
händer förde han glaset till munnen och tömde
blundande halva dess innehåll. Det starka
plommonbrännvinet förtog honom
andedräkten, det var som eld, en helvetesdrog,
hjärtat stod stilla, och han tyckte sig nära
döden. Äntligen fick han luft och lutade
sig flämtande tillbaka mot väggen. Några
minuter satt han alldeles orörlig. Plötsligt
kom reaktionen. Det steg upp inom honom
en ojämförlig känsla av ro. Detta var
saligheten. Hela hans inre stillnade och
glättades ut som en vattenyta, det skymlade
behagligt för ögonen, alla olustkänslor voro
bortsopade, händerna darrade icke, värken i
vadmusklerna efterträddes av en ljuvlig
domning, och nattens upplevelser tedde
sig med varje sekund allt avlägsnare.
Samtidigt förnam han med full tydlighet, hur
bräcklig och chimärisk den plötsliga
tryggheten var: en mångata över hisnande
avgrunder. Men detta minskade icke hans
välbehag. Illusionen av befrielse var honom
nog, och han observerade sitt förvandlade
sinnesläge med road tillfredsställelse över
att ha lurat sin egen fasa, som vilsen och
konsternerad nu rusade omkring med
nosen mot marken och vädrade efter det
undsluppna bytet. Han skrattade tyst och
lågt. Han kände sig lustig till mods. Men
skrattet förändrade knappast det stränga,
allvarsamma och lidande draget omkring
läpparna, som voro alltför vana vid plågans
grimas för att kunna följa stämningens
omslag. Den varade för övrigt icke länge.
Visserligen förblev det stilla inom honom,
ty oron återkom icke, men lustigheten,
triumfen, den lätta, övermodiga
munterheten, försvann hastigt och gav nästan
omedelbart rum för ett tillstånd av död
ro, av en vemodigt dämpad, självförsj
unken meditation.
Han satt med bägge händerna stödda
mot bordskanten och stirrade framför sig.
Med sin lugna, orörliga huvudhållning och
sitt ansiktes märkliga blekhet, munnens
bittra allvar och den raka, högresta och
välklädda gestalten liknade han knappast
en drinkare. Det enda som möjligen
förrådde honom var blickens stelhet. Plötsligt
tog han fram ett brev, en illa medfaren
epistel, ur innerfickan, bredde ut det på
bordet och betraktade det eftersinnande.
Utan att läsa, lät han ögat följa de modlöst
fallande raderna av miniatyrmässiga
bokstavstecken. Förfall, viskade det rörande
brevet, förfall, upplösning, förnedring, och
det intryck det meddelade översattes
genast för hans sensibilitet till en sjuk doft
av förmultnade löv, som tycktes lösgöra
sig ur den tragiska skriften och spridas i
rummet. Genom denna luktsinnets
halluci-nering uppväcktes en hel rad av bilder,
idel höstliga visioner av lövfall och
molnskuggor, tavlor, hemlighetsfullt stigna ur
barndomslivets tusenårsdjup: fuktiga
parkvägar med svarta sniglar, där en sex- eller
sjuårig gosse vandrade ensam under de
regndigra himlarna, dammen bakom
slottet, där nioåringen låg på knä, lutad över
det mörka djupet och sin egen gåtfulla
spegelbild, vilken då och då försvann
under de sakta seglande lönnbladen, långa
eftermiddagar och sjuka kvällar, fyllda av
regnets trummande mot rutor och
fönsterbleck, av flöjelgnissel och dånet i
stuprännorna, en förledande musik, som för
nioåringen blev till strofer och rytmer. Det
var stycken av erinringar, lokaliserade till
morfaderns sörmländska gods, där man
alltid tillbragte några av årets månader.
Mannen med brevet förstod, att dessa
minnesfragment icke tillfälligtvis, icke på måfå
kommo och gingo, växlade och avlöste
varandra, att de hade ett underförstått
mål, nämligen att uppdaga vad som krävde
att bli uppdagat, att synernas skenbart
nyckfulla kretsande med allt trängre
cirklar omskrev och nalkades en fördold upp-
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
