Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Malmberg
levelsekäma, denna hemliga focus, från
vilken hans livs ödeskrafter utstrålade.
Någonstädes under tidens flöden befann sig
den erfarenhet, den situation eller
händelse, där några av väsendets fatala
tendenser samlats och förtätats till en bild
som visserligen sedan undandragits
medvetandet men just därför med den slöjade
bildens allmakt kunnat utforma och
behärska livet. Alla de förbiskymtande
hågkomsterna med sitt vemodigt höstliga
innehåll ägde, det kände han, en
väsenslikhet med denna centralare erfarenhet,
en speciell kvalitet som erinrade om denna,
så att de både företrädde den »glömda»
upplevelsen och med dunkla allusioner
förberedde dess uppdykande. Och den
kom mycket riktigt, plötsligt var den där,
eller ännu riktigare: plötsligt var mannen
där, d. v. s. på upplevelsens ort.
Det var troligen någon av de sista dagarna
i augusti och naturens yttre långtifrån så
höstpräglat som i den inledande följden
av bilder. Men om den alltså fortfarande
bar sensommarens gestalt och klädnad,
var den likväl, som det heter, »tecknad
med tecknet». Något av den gulnande
september, oktobers rodnande febertid och
den bistert mörknande månaden november
flöt redan genom dess blod. Den var
mättad med förgängelse och genombävad av
tungsinnig förkänsla, av rysningen på
mysteriets tröskel. Nu skymde det otydligt
över parkens otydligt sammanflytande
trädkronor, med varje sekund svartnade den
gråblå åskhimlen över landskapet, och
endast vid skogshorisonten på andra sidan
vatten vidden dröjde en bård av
blod-strimmig saffran; men också den mattades
och slocknade. Dagen hade varit oerhört
tryckande, och nu mot kvällen var luften
icke mindre tung och kvav, värmen hade
snarare tilltagit, åtminstone hade man den
förnimmelsen, och ändå var det som ginge
då och då hemliga ilningar av frossa genom
det ångestfulla kvalmet. Trettonåringen
som med svettdroppar i pannan satt böjd
över det gula skrivbordet vid tornfönstret
(han hade redan tänt den gröna
fotogenlampan) förde pennan över pappersarket
och iakttog under halvslutna ögonlock det
sällsamma mönster som växte fram nästan
automatiskt. Gossen var påfallande vacker
men på ett vemodigt och underligt och
nästan oroande vis, ansiktsdragen voro
osedvanligt rena, pannan hög och vit
under en nedfallande slinga av
kastanjebrunt hår, den buktade munnen halvöppet
skälvande, hakan rund och fast,
ögonbrynen uppåtsvängda och tecknade mot den
bleka huden som vingarna på en flygande
fågel, gestalten tämligen kraftig med
långsträckta, kanske en aning lättjefulla
lemmar och iförd en yvig vit blus med
sjömanskrage, svarta, ytterligt korta byxor och
svarta långstrumpor. Vad som gav hans
skönhet någonting ängslande var knappast
dess struktur, det var något annat och
ganska obeskrivligt, som kanske tillhörde
själva dess utstrålning men också
sammanhängde med det sällsamt fördröjda och
fördrömda min- och åtbördsspelet. Men i det
innevarande ögonblicket understöddes och
förstärktes dessutom det ängslande
intrycket av något tillfälligare, något mindre
konstant: av en flyktig rodnad, genom
vilken ansiktets blekhet skymtade, en
egendomligt het slöja, som förrådde en
inåtvänt ruvande, envis koncentration på
upphetsande fantasiting. Att mannen med
brevet kunde minnas gossen, d. v. s. hans
yttre, så tydligt och detaljerat, som hade
han den där kvällen i tornrummet haft
möjlighet att betrakta honom utifrån, kan
tyckas märkvärdigt och föga sannolikt,
eftersom gossen var han och han gossen. Likväl
gjorde han det och tvivlade icke ett
ögonblick på synens riktighet, därför att han
sade sig, att jaget har ett hemligt sinne,
för vilket intet är fördolt, en evigt vaken
syn- pch inpräglingsförmåga, som uppfattar
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
