Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två isländska konstnärer. Av Anna Z. Osterman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två isländska konstnärer
enbart symbolisk betydelse, minns jag
särskilt — den visades på den tidigare
omnämnda utställningen i fjol — och jag
vill försöka att här ge en beskrivning
av den.
Tavlan visar ett av Kj arvals typiska
hedfjällsmotiv: i fonden ett fjäll, därframför
en ödslig hed, uppfylld av lavablock. Mitt
ibland dem står en ljusomkransad
kvinnogestalt, som dominerar bilden. Till en
början ser man kanske endast fjällen, lavan
och kvinnofiguren. Men det är något
egendomligt med dessa lavablock, man ser
icke genast vad. Plötsligt får emellertid
denna till synes döda mark liv inför ens
ögon: den blir till en hopgyttrad mängd
konturer av mänskliga huvuden, och längst
i förgrunden synas anleten, vilka halvt
motvilligt lösgöra sig ur massan och få
individualitet. Det är som ett myller av
jordens alla raser och folkslag. Denna
mängd av huvuden sveper som en tät,
mörk slöja över hela nejden runt den
ljus-omstrålade unga kvinnan mitt i bilden; de
bära sorg, hat, ondskefullhet och grämelse
i sina drag, men somliga tala om lycka
och frid, och de komma alla från samma
urkälla: de stiga djupt ur jordens inre likt
rökmoln ur ett bål. Men där finns inget bål,
endast ett jättestort ägg, vars skal bräckts
itu för att ge dess levande innehåll frihet
att träda ut ur sitt fängelse. Vad konstnären
velat säga med denna märkliga tavla, vet
jag visserligen ej, men den leder osökt
min tanke till några rader ur en svensk
psalm:
Johannes S. K j arv al: Gubbhuvud.
Vaken upp! en stämma bjuder,
Som mäktig och högtidlig ljuder
Till alla gravars djup en gång.
Vaken upp! Stån upp, I döda,
Som glömmen tidens vedermöda
I dödens dvala, tung och lång!
Om man föredrar en icke religiös
tolkning av tavlan, tycks det mig annars, som
om ingen kunnat i bild tydligare uttrycka
en tanke som denna: vi människor äro alla
barn av samma jord, om vi vilja det eller
icke, om vi älska eller hata varandra. Om
också en eller annan ibland oss förmår
höja sig till ljus och ädel mänsklighet,
så äro vi dock alla sprungna ur jordens
sköte, uppvirvlade stoftkorn •—■ och intet
mera.
18—Ord och Bild, 4g:e årg.
2 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
