Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
endast fragment av människor. Där är
berättarens fader, med sina eviga uppfinningar,
sina tilltrasslade affärer och sin slarviga själ,
en Hjalmar Ekdal på en bakgata i
Helsingfors. Och kvinnorna kring honom har inte
kunnat utveckla sin fulla mänsklighet och
kvinnlighet: »moster» Sylvi är ingen riktig
kvinna, utan bara en vacker skyltdocka;
»tant Agda», den halvgamla affärskvinnan,
som står så stadigt i sin diversehandel, går
på ett grymt sätt miste om det barn hon
så länge väntat på och dör kort efteråt på
sjukhuset. Och genom allt som sker
vandrar som en symbol för livets gränslösa misär
den ryske emigranten Robkin, fattig,
hemlös och försupen. I allt sitt moraliska
förfall är han någonting av ett helgon. Han
är den ryske Kristus.
Collianders roman är ett uttryck för den
religiösa väckelse, som författaren genomgått.
Hans pilgrimsfärd har inte fört honom till
Rom, utan till Bysanz. Han har blivit en
ortodox konvertit. Denna utveckling är i sin
mån ett vittnesbörd om barndomsintryckens
dominerande roll för gestaltningen av en
människas liv. Colliander har tillbragt sin
barndom i S:t Petersburg, därifrån han efter
svåra lidanden flydde över till Finland, hans
fäders gamla land. De år han tillbragt i rysk
miljö har för all framtid märkt hans
världssyn och hans författarskap: elegansen och
smutsen, offerviljan och den primitiva
grymheten, alla de bisarra motsättningarna i det
ryska livet återspeglas i hans dikt, denna
disharmoniska diktning om det bedrövliga
människolivet.
Så har vi Sally Salminens stora roman
Den långa våren. Vad skall man säga om
den? Den är lika överraskande som
»Kat-rina». Debutromanen frapperade genom den
frasfria enkelhet, som lät romanens
huvudgestalt, den fattiga sjömanshustrun Katrina,
växa fram inför läsarens ögon stark och hel
som ett granitblock. Endast i skildringen av
Bod-Sagas och Einars kärleksförhållande
fanns det någonting av debutantens förkärlek
för billig kvasipoesi. »Den långa våren» är
full av sådant banalt ordsvammel. Stilen —
om man kan tala om stil! — är ungefär sådan,
som man möter i veckotidningarnas
följetonger. Eller vad säges om följande förfärliga
exempel, valt tämligen på måfå:
Men vad hjälpte alla dessa nervslitande
åter-gàenden till det som var och det som borde varit?
I fullt samförstånd men trots allt med lättnad skildes
de två paren på eftermiddagen. Nu vandrade det unga
fästfolket nedåt lindallén, genom vilken den dalande
solen sköt sina guldpilar. Nu hade de endast sig själva
och de hastigt flyende timmar, som återstod innan
avresan. Solvejs ögon var ännu röda efter den senaste
känslourladdningen. Men den sista bittra bottensatsen
var försvunnen och sjunken ner till ett omärkligt stilla
lager i sinnets klarnande djup. Hon hängde liten och
trött på fästmannens arm, men fötterna rörde sig pa
samma kvicka, energimättade sätt som alltid, så att
hon höll jämn takt med den resliga mannen. Guss
gav den trötta armen en öm tryckning och såg
leende ned i det redan av åldern märkta ansiktet.
Hon tog i förtjusning ett par små skutt och återgäldade
leendet. Lyckan lät redan ett dallrande vågspel gå
över sinnets blanka yta. Hon stramade upp sig, så
att inte storleksskillnaden mellan henne och
fästmannen skulle verka alltför oharmonisk. I de mötandes
blickar lästes beundran och avund — vem skulle inte
önska gå arm i arm genom lindallén med en sådan
fästman?
De satte sig på en bänk och räknade sina kassor.
Med de allra sista heta strålarna från eldklotet över
Västra hamnen kittlande i nacken föll de därpå med
värdighet in i ledet, som tågade till societetshuset.
Medan aftonglansen spreds över Möckelöviken på andra
sidan staden och sensommarskuggorna smög sig fram
under Lembötebergen bortom fjärden i öster, styrkte
de sina kroppar med en rik måltid med dignande
smörgåsbord och mörkt, glödande vin. Sedan, när de
täta lindarna borta i esplanaden stod som orörliga
svarta kåpor och himlen välvde sig sammetsmjuk
över staden, då seglade en gyllene månhalva fram
över den dunkla Slemmern och stänkte guld på
vattnet. Och då gav de sig hän i dansens rytm, som
vaggade alla sinnesstormar till ro. En sista, flyende
semesternatt på Ålands drömda strand, innan
ångbåtstjutet från Västra hamnen kallade dem till dag
och verklighet.
Romanen ger ett porträtt av en ung
ålandsflicka, Mariana, som uppenbarligen
föreställer författarinnan själv. Mariana är en
världsfrämmande drömmerska, som
småningom vaknar upp till verkligheten och finner
sig i tillvaron som hustru till en enkel åländsk
bonde. I och för sig är denna utveckling inte
vidare originell. Man måste förlåta den läsare,
som tröttnar på Sally Salminens
tegelstensroman, när Marianas vardagsöde noggrant
i varje detalj återges i ett språk, varom det
anförda utdraget ger en föreställning.
Anna Bondestams nya roman Fröken
Elna Johansson är en utvecklingshistoria med
social bakgrund.
Genom författarinnans tidigare bok »Panik
i Rölleby» gick en åder av livsglädje och
skämtlynne. Boken var en humorfylld
protest mot de inskränkta vyerna i ett
småstadssamhälle. 1 »Fröken Elna Johansson»
är varje rad hållen i en grå färgton. Ro-
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
