Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
manen ger med etsande skärpa och dyster
lidelse en bild av kontoristen Elna Johanssons
vardagstragedi. Hjältinnan för varje dag en
tung kamp mot trånga ekonomiska
livsvillkor och håller på att gå under i missmod
och förtvivlan. Men hon står slutligen som
segrare -—- i känslan av sitt inre oberoende
och i viljan att behärska sitt lidande. Elna
Johansson och hennes yrkeskamrater träder
levande fram för våra ögon i Anna
Bondestams roman. Det är en klarögd betraktare
av verkligheten, en förträfflig stilist, som
talar i denna bok.
Den nya novellsamling Murar, som
Mirjam Tuominen publicerat, står nog inte
på samma nivå som debutarbetet »Tidig
tvekan», men utgör i alla fall ett övertygande
bevis på författarinnans talang. Novellerna
i »Murar» är analyser av ensamma människor.
Det är en psykologisk dikt, där allt rör sig
på ett inre plan. Dessa människor är nakna
själar, vi frågar oss inte vad de heter och huru
de ser ut. Mirjam Tuominen diktar inte om
vardagen, utom om extasens ögonblick. Hon
vet själv — som en av hennes diktade gestalter
säger — »alltför mycket om döden för att
längre kunna föra fram dethär livet». Hennes
dikt är en morbid och överkultiverad konst,
som inte har många motsvarigheter i
finlandssvensk litteratur. Den kunde kanske
jämföras med några av Mikael Lybecks
skapelser. Närmare står författarinnan dock
modern fransk litterär konst, främst Proust.
Tyvärr förmår Mirjam Tuominen inte i
denna bok gestalta sitt stoff av eld och ande.
Framställningen präglas av en viss
monotoni och ganska stor oklarhet. Det bästa i
hennes bok är också några mindre noveller:
»Mon chéri», »Tidningsförsäljerska i
metrotunneln» och »Bara en hund». I dem har
läsaren verkligen en möjlighet att följa med
det nyckfullt slingrande psykiska
händelseförloppet. Den stora novellen »Anna Sten» är
mycket diffus, den verkar tröttande genom
sina upprepningar och stilens brist på
pregnans.
Man bör dock inte missförstå de
anmärkningar som här framställts. De nyss nämnda
felen är förorsakade av rikedomen på subtila
nyanser i den psykologiska analysen. De är
själva överflödets brister. Mirjam Tuominen
är en av de mest raffinerade
författarbegåv-ningarna i Finlands yngsta prosadiktning
och skall utan tvivel nå långt när hon små-
ningom lärt sig att behärska stoffet. Hon har
genom »Murar» befästat sin ställning som en
av de löftesrika begåvningarna inom den
finländska prosan.
Harald Hornborgs Ödemarksjungfrun
är en fortsättning på »Ödemarksprästen»,
med vilken författaren erövrade första priset
i Wahlström & Widstrands och Holger Schildts
historiska romanpristävlan år 1938. Den nya
boken kan läsas som en fristående roman, men
anknyter sig dock omedelbart till
»Ödemarksprästen». Den handlar om mamsell
Hedda-Lisa Ryselias upplevelser på prästgården i en
karelsk ödemarkssocken i mitten av
1700-talet. Till denna rustika miljö kommer det
en fläkt från stora världen i löjtnant Baltzar
Berghjelms gestalt. I Hedda-Lisas liv
upprepas åter motsättningen mellan frälse och
ofrälse — en konflikt, som hon redan tidigare
fått pröva på till följd av den tvetydiga
frågan om hennes börd. Det finns i
Hornborgs roman en spännande intrig,
kärlekssorger och spökerier, ödemarksstämning och
prästgårdsromantik och mycket invecklade
släktskapsförhållanden, som småningom redes
ut. Ja, dessa släktskapsförhållanden är så
komplicerade att t. o. m. genealogen Harald
Hornborg själv trasslar in sig: romanens
bov, kapten von Wessling talar på sid. 54
om en överste, som är hans morfars bror,
men som några rader nedanför förvandlas
till hans mors morbror . . .! Det går runt i
huvudet för en läsare utan anlag för genealogi!
I en följande del får vi väl även reda på hur
det egentligen förhåller sig med
Hedda-Lisas börd: är hon en greves eller en prästs
dotter?
Som alltid är Harald Hornborgs stil elegant
och spjuveraktig. »Ödemarksjungfrun» är
en ypperlig förströelseroman, präglad av
den fantasirikedom och berättarförmåga,
som vi sedan länge är vana att möta hos
Hornborg.
Arvid Mörne har gett ut en diktsamling
Över havet brann Mars, en av de allra
främsta diktböcker, som Mörne överhuvud
publicerat. Dessa dikter hör till kronjuvelerna
i nutidens svenska lyrik. Ja, de kan uthärda
en jämförelse med all lyrik, som publiceras
på vilket som helst av de stora kulturspråken!
Som redan titeln antyder är diktsamlingen
byggd över det tema, som trätt i förgrunden
i Mörnes nyaste diktning: den politiska tids-
2 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
