Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
situationen. Hur kunde en personlighet med
ett starkt och stridbart rättspatos i våra
dagar undgå att uppröras av allt det ohyggliga
som sker i världen? Men det svårmod, som
dessa dikter ger uttryck åt, är inte betingat
endast av dagens tragedier på Europas
politiska skådebana. Mörnes pessimism växer
fram ur ett bistert medvetande om att
människosläktet aldrig når fram till den höga
etiska ståndpunkt, som diktaren en gång i
sin ungdom drömde om. I dessa dikter talar
en man, som svikits i sina ideal och som nu
tomhänt gör upp räkningen över sitt liv.
Skaldens pessimism växer slutligen ut till en
metafysisk vision av världsskeendet som ett
meningslöst skådespel, där varje folk, varje
individ i en evig återkomst spelar sin roll.
Det är någonting av Nietzsches lära om den
eviga återkomsten, av Spenglers biologiska
syn på det historiska skeendet som en
meningslöst upprepad växt- och
vissnings-process!
Och ändå lever trotset hos denne kampens
diktare! Mörne är demokrat och symbolerna
för hans demokratism blir den tyrolske
bonden Andreas Höfer, som trotsade Napoleon,
och de kristna, som jagades ned i
katakomberna av sina förföljare i Rom, men
slutligen triumferade tack vare andens makt.
Och Mörne upprepar förkunnelsen i sin
ungdomsdikt: den fria sången skall en gång gå
ut över de förslavade landen och väcka
folken! »Den fria sången» — termen pekar
på hur djupt förankrat Mörnes frihetspatos
är i hela den demokratiska rörelse, som
Brandes’ väckelserop och åttiotals-realismen
betecknade i Norden. Mörne är dock inte någon
vanlig ideolog, han är diktare: hans
frihetspatos är inte bara idéer, det framträder i
själva språkmelodins hårda malmklang, i den
sammanbitna energin i versen, som än klingar
ut i en rytmisk dyning, än koncentreras
abrupt så att den ekar som en stormvågs
dån mot en klippstrand.
De centrallyriska dikterna i Mörnes nya
diktsamling rör sig också de om det ondas
problem. De står sålunda ganska nära
tidsdikterna. Och resultatet av allt detta grubbel
är dock endast det att vi ingenting vet. Den
visaste är barnet som sorglöst omedvetet
vilar i sin moders famn:
Jag lever på en stormig strand
och ser bara vita sjöar.
Jag har ej tro, jag har ej land.
Vad rör mig de lyckligas öar?
Men jag tänker förvisst, när trött jag ror
i vågor, som brusa och brista:
lycksalig den, som på något tror
och något har att mista!
Rum och tid och evighet!
Vad säga de hjälplösa namnen?
Mindre om tingen den vise vet
än barnet i modersfamnen.
Vadan och vart genom rum, genom tid,
allt anar en älskande moder,
mer säker än Gud, som grubblar vid
sitt ilande stjärnskepps roder.
Det instinktiva livet, närmare sagt
inspirationen, skänker Mörne den stora trösten i
bedrövelsen och ångesten. Dikten är hans
religion. Orden är nyckelord, som öppnar
porten in till det djupaste i tillvaron. I
diktens klara kristall speglas hela världen.
Mörne är med i tidsskeendet, men ändå
borta — såsom diktaren är det. Kontakten
med världen kring honom har sin största
betydelse därigenom, att den låter den
disharmoniska verkligheten flamma upp i
strålande dikter!
Utomordentligt vackra inslag i Mörnes
bok är några små melodiösa dikter, som för i
minnet de visartade styckena i hans
debutbok »Rytm och rim» och en del dikter i
»Döda år». Diktaren är en musiker i ord i »För
alla mörka dagars skull —■»:
För alla mörka dagars skull
jag önskar mig att dö.
I hjärtat en klump av frusen mull
och för ögat en vall av snö!
För några ljusa nätters skull
jag kanske ändå ville leva.
En skogsnatt bara — av dofter full
från linneans blommande reva!
Kan man tänka sig ett mera musikaliskt
lyriskt intermezzo? De jambiska raderna i
början låter oss bokstavligen förnimma ett
molande tryck över hjärtat. Skaldens ord
faller tunga som klumpar av frusen mull.
Men hans beklämning löser sig och dikten
klingar ut i de två sista rörliga raderna,
hyllningen till linnean! Ett annat musikaliskt
stycke är den balladartade dikten »Saga»,
som ger en bild av mänskolivet med
halvklara drömackord. Så mjuk och musikalisk
som här har Mörnes dikt kanske aldrig tidigare
varit. För honom har sångens träd oftast
varit den knotiga skärgårdstallen högt upp
på en klippig udde i havsbandet. Nu har
hans dikts landskap också fått ett inslag av
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
