Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mot en ny världsbild. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
världsspråk som helst. Den är inte det
ringaste provinsiell vare sig i kunskapsstoff
eller perspektiv. Den ställer frågor och öppnar
utsikter som på det högsta angår
mänskligheten just nu. Den är klar i tanke och
utformning, den handskas absolut
förtroendeingivande med fakta, den rymmer mänsklig
hänförelse och skaldisk vision. Det är minst
av allt en vanlig populärvetenskaplig
översikt, en rutinmässigt producerad
skyldighetsbok. Det är ett sannskyldigt manifest: den
nya världsbildens, den biologisk-andliga
syntesens manifest. Dess huvudtankar vore
värda att framställas i elektrisk eldskrift
mot detta års mörknade horisonter.
Det första steget i boken är det
vetenskapligt grundade avsteget från materialismen;
därav följer allt det övriga som konsekvens.
»Arbetshypotesen som blev dogm» är Beskows
beteckning för materialismen. Man antog att
de för fysiken gällande lagarna i lika mån
gällde även för det biologiska och det
psykologiska skeendet. Den deterministiska
materialismen var så segerrik att också
vetenskapsmännen glömde bort dess egenskap av
arbetshypotes: den blev till en trosmässigt
omfattad världsbild. Den moderna fysiken
har emellertid ryckt undan själva grunden
för materialismen. De mekanistiska
kausalitetslagarna har avsevärt reviderats och
materiebegreppet självt har förlorat sin rent
materiella karaktär, i det att materia kan
förvandlas till energi och tvärtom.
Den nya materieforskningens resultat
medför oöverskådliga naturfilosofiska
konsekvenser. Verkligheten framstår nu med tre
dimensioner: den fysikaliska, den biologiska
och den psykologiska. Det västerländska
tänkandet har hittills varit blint för denna
verklighetens trefaldighet. Biologien och
psykologien är inte, som mekanisterna trott,
delar av den fysikaliska verkligheten, utan
existerar var för sig, som slutna system av
lagar. Beskow liknar dem vid olika
kontinenter, vilka dock kan antagas
sammanhänga under oceanens yta. Fysik och biologi
kommer kanske att kunna härledas ur nya,
gemensamma grundprinciper hos den fysiska
verkligheten; på samma sätt måste
principiellt biologi och psykologi vara oupplösligt
förbundna. Av största intresse är därvidlag
Martin Strömbergs teori om »jenierna»: ett
slags immateriella strukturer som tänkas
infånga och gruppera materien till organiskt liv.
Den stora frågan är: var börjar själslivet
i djurvärlden (och möjligen i växtriket)?
Var visar sig det första spåret av
medvetande? Primärfunktionen som bestämmer all
aktivitet består hos materien i attraktion
och repulsion, inom den psykiska
verkligheten i lust och olust. Men var går gränsen
mellan ren mekanik och reaktioner av lust—
olust? Utgör föreningen av väte och syre den
»atomernas passion» som bildar tillvarons
grund ? Det är frågor som rör vid livets
innersta hemlighet, tills vidare obesvarbara.
I varje fall gives det ingen bestämd gräns
mellan liv och icke-liv. »Från den döda
materien över de elementäraste
mikroorganismerna till människan leder en kontinuerlig
serie av stegrat liv.»
Detta leder över till människans speciella
ställning i skapelsen. Man kan, framhåller
Beskow, praktiskt skilja mellan de psykiska
element som hör till människans utrustning
som djur och de särskilda själsegenskaper
som tillkommit hos henne som människa.
De senare består i det utpräglade
jagmedvetandet som medför självhävdelse och i
fantasien som möjliggör skapande, vartill
kommer möjligheten att välja, vilket gör
människan till en etiskt ansvarig varelse.
Men självhävdelsen tar sig även destruktiva
uttryck, skapardriften äger även sin
motsats: hatet, maktbegäret, förstörelsedriften.
»Detta är kunskapen i syndafallslärans
symbolik; och i denna form, som denna
beständiga möjlighet till förstörelsealstrande ont,
följer en evig arvsynd människosläktet, från
den stund det trädde ur djurets
instinktföl-jande, fråglöst driftinspirerade lustliv och
blev skapande, gudalik.»
Naturvetenskapen har så länge lärt att
människan är ett djur att mänskligheten
nästan fullständigt inriktat sig därefter. Dels
har människan kämpat för existensen som
enskilt djur, vilket resulterat i individualistisk
lyckomoral, dels för sitt bestånd som släkte,
vilket lett till rashatet, nationalismen och
dess tillspetsning i nazismen. I båda fallen
upphäves det mänskliga ansvarsbegreppet.
Sedan den individuella lyckomoralen visat
sig ohållbar framträder nazismen (vartill kan
fogas den till diktatur urartade
kommunismen) och erbjuder sin kompensation åt de
lyckobesvikna, varvid den även lockar med
självuppgivelsens skenbara tillfredsställelse
av de undertryckta själsliga behoven. Men »i
nazismens solidaritetsmoral är människan
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
