Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m krönika
Av Herbert Grevenius
-—’AMMA DAG som den stora
västfrontattacken inleddes, ville det sig att en fransk
film Ett krigsbröllop, regi: Raymond Bernard,
med motiv från augusti 1914 fick sin
stockholmspremiär. Det var kanske svårt att se
den med neutrala känslor och en seen där
en tysk officer av en överrumplad fransk
soldat slängdes ner från en höskulle, hälsades
av publiken med en applåd. Annars var det
egentligen inte så mycket den sidan av saken
det var frågan om i denna ömt roade och
lågmält gripna skildring av hur en liten
småborgerligt grundmurad kommun vid Marne
försöker stå rak i den fältgrå flodvågen
från öster. Hur avundsvärt nyktert ser man
ändå inte här på den fiende som nu för tredje
gången på en dryg mansålder med all sin
armerade tyngd kastat sig mot
infallsportarna till detta fredliga och idoga hemvist
för människor, som leva jorden så förtroligt
nära, att de sen sekler fått lugn av dess lugn,
och hur förtrollande och förbryllande är inte
den självironi man visar sig ha råd att kosta
på sig även i de patriotiska sammanhangen!
Här skildras nu med bred och frodig
porträttering, hur fem framstående medborgare
i den lilla orten ha att ställa sig som gisslan
för dråpet på den tyske officern. Den
överrumplade poilun var nämligen endast på
snabbrendez-vous hos sin krigsbrud och
hjälptes i väg i nattens mörker. »Fem
framstående medborgare? Så många är vi inte,
monsieur», svarar mären med kränkt och
kanske också något illmarig självkänsla. Men
den tyske kaptenen ska ha fem. Man drar
lott, högtidligt och även med någon skälva i
knävecken. Det är en vacker och gripande
grotesk denna seen på det lilla fula och
trånga rådhuset, där alla dessa i sin
småborgerliga vardagsrutin plötsligt omskakade
familjefäder samlats kring den lille sordinerade
mären med trikolorskärpet kring den runda
magen. Han är självskriven, hans gamle
antagonist godsägarn likaså. Bägge ha de
som Jan Ersa och Per Persa processat eller
låt oss säga det på galliska: fört en juridisk
duell mot varann ett helt långt liv, angående
den med en lada på rent kiv spärrade passagen
till godsägarns domäner. Så blir det notarien,
gendarmen och den vettskrämde frisörn, ett
skälvande fastage, som i sista ögonblicket i
artiga men bestämda former manövreras
med som ersättare för en infrusen patetiker,
som timmarna fore inställelsen låter den
spända livsmasken falla och hänger upp sig
i ett rep. Alldeles ofrivilligt få dessa fem i
högtidligt söndagssvart skrudade
ståndspersoner sällskap i källararresten med stadens
buse och tjuvskytt, en bubblande alkoholist,
som med oefterhärmlig pondus deklarerar
sin speciella inteckning i det hotade
fäderneslandet: godsägarns kaniner. Av
gendarmen får han under väntetimmarnas
förbrödring det förtroendet, att innan han,
gendarmen, blev polis så var han
tjuvskytt också han!
Det finns en ljuvlig jordisk värme i den
patriotism som strömmar mot en i
teckningen av denna lite löjliga småstadssextetts
förbidan på det klockslag i gryningen, då
arkebuseringsplutonen skall ställa upp. Några
anspända hjältar är det inte, bara en
handfull lite tafatta civilister med en djup folklig
taktkänsla för vad de är skyldiga den stora
nationella samhörigheten. Det är dygnet för
taxikuppen vid Marne, i gryningen ge
tyskarna sig av under det franska artilleriets
eld och hela den lilla staden med abbén i
spetsen drar ut mot den övergivna
förläggningen för att möta de sex, som där de nu
komma marscherande tillbaka längs
landsvägen, i första ovissheten om vad det är för
en trupp som rycker an mot dem därborta,
lägger benen på ryggen och likt godsägarns
och tjuvskyttens kaniner sprider sig över
fälten. Det är egentligen den befriande
människokloka kulmen på denna fina men i
skarvarna lite ojämna film med dess
flödande rikedom på pregnant modellerade
ansikten och drastiska glimtar av flärdfri
fransk provins.
Det talades vid ljudfilmens genombrott
mycket om den nyskapade möjligheten att
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
