Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fil m krönika
av James Hilton, bär för regin Gouldings
vederhäftiga signatur. Det är åtminstone till
det yttre förloppet en kriminalhistoria: en
hygglig och anspråkslös doktor i en liten
engelsk stad och en liten nästan ännu
anspråkslösare österrikiska, som varit
guvernant i hans hus — Jane Bryan som nyss
nämndes ger med denna lilla studie i graciös
försagdhet ännu en antydan om elasticiteten
i sin konst — få misstankarna mot sig att ha
mördat doktorns komplextyngda fru, som
här en smula missvisande framställs mer
som en klassisk familjedrake än som en
olycklig människa. Filmen har en lång
utveckling, som noggrant inpräglar allsköns
bagatellartade situationer och replikutbyten;
man förstår i den med obarmhärtigt lugn
genomförda peripetin varför. Maskade
samman ur vittnesmålen vid rättegången till
ett bevisningens nät avslöjar de oskyldiga
orden och situationerna plötsligt sin
förfärande dubbeltydighet, ger oss ett intryck av
den bräckliga grund vi alla vandrar på,
om det vill sig illa. Allt visar sig här med
lätthet kunna tolkas på två om inte flera
sätt, beroende på hur känslan färgar
tolkningen. Och man skriver även i denna film
augusti 19x4 och en av de anklagade är en
österrikiska. Den återhållsamt bittra
livssynen på förloppen kring detta justitiemord
förenar sig med en pacifistisk tendens, som
den nya hårda tiden och de insikter vi slag
för slag bibringats får det att skorra en
smula om, hur bestickande den än växer
fram ur kontrasten mellan den vanliga
nyktra vardagsbalansen i denna lilla engelska
provinsvrå och den sinnenas brutalisering
och förgiftning, som med krigsutbrottet gör
vaneskvallret mellan de hemtrevligt låga
raderna av små fula och obetydliga tegelhus
till ett masshysterins instrument.
Paul Muni spelar här för en gångs skull på
sitt ansikte, med en viss benägenhet för
affekterad gestikulering; sånt där träder gärna
i dagen när den skyddande förklädnaden av
kitt och skägg inte är med och jämnar ut.
Men han lyckas med det som är svårare än
att ge karaktärer, som den något lättvindiga
termen lyder, nämligen med att övertygande
sant spela en enkel och renhjärtad man med
en så föga färgstark egenhet som att
huvudsakligen vara en god människa.
Charles Laughton kommer på intet sätt
upp till Munis ofta dokumenterade mäster-
skap i att bygga upp och genomföra en
karaktärsmask. Otroligt hur han snaskat till
sig i ansiktet som det fantastiska missfostret
Quasimodo i Ringaren i Notre Dame! Det är
ganska nedstämmande att sådant skall firas
som skådespelarkonst. Av filmen, som med
överlägsen manövrering av det kryllande
statistuppbådet iscensatts av William Dieterle,
framgår för övrigt huvudsakligen att
medeltiden var en mycket mörk tid, begåvad med
en sparsam ljusfläck i den framstegsivrande
Ludvig XI, ett slags rätt maktlös Roosevelt
i skuggan av Notre Dame. Det är en
skräckfilm av mycket suggestivt slag, med
raffinerade projektörknippen över slöddret i gator
och gränder. Domen lever inte på långt när
med som i den gamla stumfilmatiseringen
med Lon Chaney. Som en tung massa vilar
den här i dunklet och solgasset, lite vid
sidan av gyttret av människor och hus.
Mannen från högländerna, regi: Robert
Stevenson, är en konstlös men unik film,
äkta skotskt märke, med en tävlan i
får-hundsdressyr som bärande spänningsmoment
och som sådant på sitt stillsamma sätt
överträffande det mesta i den vägen. Överhuvud
är det en film om fårhundar och fårhundägare,
börjande med ett överdådigt slagsmål med
whiskyflaskor susande genom luften på en
bykrog och grupperad kring en gammal
vresig innehavare av ortens champion och
årliga pokalerövrare. Det är ingen liten
tragedi för en suput och storskrytare
däruppe mellan kullarna att i sitt sträva och
gnidna skotska hjärta behöva erkänna denna
trogna champion som utslagen och dessutom
se honom avslöjad som den missdådare som
om nätterna länge smygjagat och bitit ihjäl
får. Människorna ställas verkningsfullt in i
den mjukt storlinjiga landskapsbilden och
luften kring dem känns sval och frisk. Det är
väl sannolikt, att det inte är någon särskilt
märkvärdig film på ort och ställe, men så
här en bra bit ifrån får den alldeles
ofrivilligt ett stimulerande stänk av exotism.
En smula grundlig men samtidigt brett
gemytlig och ibland också spirituell är den
franska filmversionen av Oskar Straus’ Tre
valser, regi: Ludwig Berger, en fyndig
operett med angenäm musik. Man får se den
varmt och vackert mogna våren Yvonne
Printemps aprilglittra i tre parisiska
generationer: som balettös på andra kejsardö-
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
