Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stora scenen och Studion. Några minnen från Göteborgs Stadsteater spelåret 1939—40. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stora scenen och Studion
visserligen är uppfattat med en bister och
försmädlig kritik men som ändå bjuder på
drag som kännas igen av publiken och ge den
igenkännandets glädje. Mot dessa
vardagsmiljöer kontrasterar styckets huvudperson
med de traditionsbetonade förnamnen. Jag
hade händelsevis sett stycket i Oslo med
Gerd Egede Nissen i Anna Sophie Hedvigs
roll. Den tolkning hon gav av deri torde
stämma överens med författarens avsikter.
Hon sitter efter sin entré som en beskedlig
och bortkommen kusin från landet. Hon är
ovälkommen och föga presentabel, men ingen
kan ana att det döljes explosiv vara inom
det grå höljet. Utbrottet, bekännelsen,
kommer fullkomligt oväntat för alla, egentligen
också för henne själv. Och härpå bygges
hela effekten av stycket. På Stadsteatern
spelades Anna Sophie Hedvig av fru Elsa
Widborg. Det behöver icke sägas att hon
uppnådde en intensiv verkan. Men det var
icke möjligt, redan när hon först steg in på
scenen, att misstaga sig på att med henne
något tragiskt och fatalt gjort sitt inträde i
det borgerliga vardagsrummet. Och
därigenom gick en väsentlig del av styckets verkan
förlorad — det var vanskligt för de
motspelande att hålla den obekymrade tonen
eller att låta likgiltigheten förefalla naturlig.
Fallet kan tagas som exempel på de problem
som avvägningen av rollerna mot varandra
erbjuder regissör och aktörer.
Fråga kan vara om Bernard Shaws
»Doktorns dilemma» skall räknas till den allvarliga
eller den muntra repertoaren. En människa
dör på scenen, allvarsamma ting ställas under
debatt. Men gycklet, den roade och roande
elakheten är förhärskande stycket igenom,
och ingen av styckets personer tar egentligen
vid sig att det självförgudande lilla
målar-geniet Dubedat gör sin sortie ur jordelivet.
Göteborgspubliken återsåg den kvicka och
elaka pjäsen med nöje, och Stadsteaterns
ensemble föreföll road av att spela den. De
mer eller mindre avslöjade Aesculapiisönerna
voro framställda med fantasi och humor.
Herr John Precht var tillbörligt »dignified»
som Sir Colenso Ridgeon. Herr John Ekman
gjorde Sir Patrik Cullen till en sympatiskt
cynisk gammal bitvarg som man med
tacksamhet kommer ihåg. Även Benkt-Åke
Benktssons Sir Ralph Bloomfield-Bonington
minnes man nog med nöje, dock med den
bestämda reservationen att det torde vara
svårt att uppleta ett motstycke till honom
Elsa Widborg som Anna Sophie
Hedvig.
bland det engelska hovets »livmedicusar». Som
Jennifer var fru Wanda Rothgardt så
intagande att man blev fullt övertygad om Sir
Colensos känslor för henne. Man hade
däremot ej lika lätt att fatta den suveräna
överlägsenhet hon utvecklar i sista akten. Den
är förresten knappast övertygande framställd
av författaren.
Shaws pjäs är litteratur. Detta kan däremot
icke sägas om de andra anglosachsiska stycken
som tagits upp på stora scenen i förhoppning
att publiken skulle förhjälpas att »koppla
av» från tidens nervpåfrestande förhållanden,
»Koppla av!» av Moss Hart och George S.
Kaufman (repris) »Guldbröllop» (»Dear
Octo-pus») av Dodie Smith, »Min hustru Dr. Carson»
av John St. Ervine och »Tony ritar en häst»
av Lesley Storm. De fylla visserligen kravet
i Hamlets skådespelarinstruktion att hålla
fram en spegel och visa tiden dess egna drag,
i varje fall att låta den anglosachsiska
publiken känna igen sig själv, med sympatiskt
avvägda fel och förtjänster. »Guldbröllop»
och »Min hustru Dr. Carson» ha ju en viss
mening och kunna ses utan att man känner
sig generad. »Koppla av!» går i den
amerikanska crazygenren och hjälper oss till skratt om
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
