Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stora scenen och Studion. Några minnen från Göteborgs Stadsteater spelåret 1939—40. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Lennie Kolbjörn Knudsen. Curleys hustru—Ebba Ringdahl.
»Möss och människor». Studion.
också knappast ett så gott att man kan räkna
med att det förlänger livet. Och vår favorit
»Ludde» Gentzel har i stycket sin önskeroll
och får tillfälle att värma oss med sin
trivsamma hjärtlighet. Men vad skall man säga
om »Tony ritar en häst»? Varken mer eller
mindre än att man aldrig sett ett så dumt
stycke gå över en seen. Om den mentalitet
det vill satirisera verkligen ännu skulle ha
något att betyda i dess hemland kunde det
ge anledning till oro för vännerna av engelsk
kultur. Att satiren icke är aktuell hos oss bör
knappast göra oss övermodiga.
Vilken skillnad mellan ett sådant stycke
»dramatik» och de båda gamla beprövade
franska lustspel som firat sin uppståndelse
på Stadsteaterns seen under säsongen: de
Caillavets och de Flers »Gröna fracken» och
Sardou och Moreaus »Madame Sans-Gène».
Det förra stycket skulle bäras upp framförallt
av Anders de Wahl, och det är sannolikt
att han drog publik, såsom beräknat var.
Men det kan egentligen knappast begäras att
en sjuttioåring skall illudera såsom den
charmerande unge greve La Tour La Tour.
Det blev spelhumör och det blev spelteknik,
och man kunde ha nöje av båda delarna. Men
det vore osant och otacksamt att förneka att
det var fröken Elsa Carlsson i hertiginnan de
Maulevriers roll som blev huvudpersonen vid
detta framförande av pjäsen, tack vare en
spirituell och rikt varierande komisk fantasi
i rörelser, minspel och ej minst tal som man
gärna och länge skall minnas. Hennes spel
hade något av den fria och ändock artistiska
lekfullheten hos franska comedienner i den
lätta genren. Som hertiginnans make gav herr
Sture Baude sitt bästa, han var med andra
ord mycket bra.
Den gamla Napoleonpjäsen som fängslade
nittiotalspubliken har i detta laget blivit
litet gammalmodig liksom de eftergjorda
empiremöblemangen från åren kring
sekelskiftet. Men fru Alice Eklund bar upp sin
roll som tvätterska och hertiginna med den
friskhet och det goda humör som »hör till
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
