Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
till Auroraversionen, som med en del
förändringar här kommit till användning. Det
väsentliga är att Erland nu dör i pesten och
Singoalla följer honom över gränsen.
Slutscenen bekräftar helhetsintrycket att här,
med de förbehåll som gjorts, kan sägas
föreligga en för komposition väl användbar text.
På tal om »Singoalla», sitt »älsklingsbarn»,
skrev Rydberg i ett brev »att man för
omväxlings skull kan gripas av längtan hinein
in das alte romantische Land». Det är vad
som tydligen också hänt Gunnar de Frumerie
när han tog itu med tonsättningen av detta
verk, vars lyrik enligt hans uppgift i
operaprogrammet länge lockat honom. Hittills har
tonsättaren huvudsakligen framträtt med
instrumentalverk, ofta hållna i den s. k. nyklassiska
stil som gärna får en antiromantiskt
dominerande smak av hjärnprodukt, men hos
Frumerie ibland, väl starkast förnimbart i
den under namn av Variationer och fuga
kända pianokonserten, erhållit en välkommen
tillsats av spontant musicerande. Hans vokala
bagage har däremot ej varit stort och
huvudsakligen omfattat sånger till texter med
kinesisk ursprungsbeteckning.
Även i sin förstlingsopera visar sig Frumerie,
ännu så länge, mest hemmastadd på det
instrumentalmusikaliska området. Några av
partiturets höjdpunkter äro av rent orkestralt
slag. Temata visa sig oftast såtillvida vara
instrumentalt tänkta att de komma bäst till
sin rätt i den skiftande orkestrala belysningen.
Partituret vittnar dock samtidigt om att
komponisten letts av dramatiska impulser.
En del för- och mellanspel kunna visserligen
uppskattas även som absolut musik, men fylla
samtidigt en dramatisk funktion såsom
förberedande eller återblickande på pjäsens
stämningar och händelser. Orkestermusiken
i det hela ansluter sig nära till det sceniska
förloppet, och i sin klang kan den ställvis
kallas romantisk. Denna effekt motverkas
dock av tonsättarens harmonik, vars
personliga prägel i sin modifierade modernism
visserligen är omisskänlig och igenkänd från
tidigare verk av hans hand. Karaktärsfullt,
men också hårt och kärvt, i vissa rytmiska
sammanhang kunde man ibland säga
Stravin-skij-brutalt, verka alla dessa ackord med
tomma, gärna parallellförda kvarter och
kvinter. Den av zigenarinslaget påkallade
exotismen ger färg, och i sin långt ifrån
konventionella orientalism anknyter Frumerie
till sina nämnda egna sånger. Men också
Gunnar de Frumerie.
monotonin, en för västerländska öron
gnällande sådan, ligger här på lur; den framkallas
av de många om kvartstonharmonik erinrande
kromatiska förändringarna av tonstegen.
Men sången då? — det är ju fråga om en
opera. Här och var höras expressivt
deklamatoriska, vokalt glansfulla tonfall; då och då
blommar upp någon melodisk fras. Men
förhärskande är en ofta rätt klanglöst
reciteran-de vokalstil. Över huvud flyter den
sångmelodiska ådran sparsamt i detta partitur, vars
motiv ibland utnyttjas ända till
överansträngning. Verket, till vars förtjänster hör
den inte oväsentliga att texten mestadels
uppfattas, kan emellertid med sina tydligt
förnimbara musikdramatiska intentioner
hälsas som ett löfte. Och av kompositörerna
till de under Operans spelår givna nya
helaftonsoperorna är Gunnar de Frumerie dock
den som visar den ur musikalisk
uppfinnar-synpunkt mest markanta profilen.
Endast undantagsvis förnimmes nordisk
ton i denna till en småländsk skogstrakt
lokaliserade opera. Till undantagen hör det
första förspelet med dess kantabla, i olika
stämmor spinnande och i ett fortissimo
kulminerande adagiotema — det är som om
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
