Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Set Svanholm som Erland
i Singö alla.
nynnandet av trädkronor övergick i skallande
jakthornsrop. Och som ur skogsdjupet ljuder
därefter namnet Singoalla som åkallas av en
osynlig kvinnokör. Dennas mollterser vidgas
till en jublande kvint när Erland vid ridåns
uppgång upprepar samma namn, som han
hör »ropas av fura och gran». En aning
nordisk ton kan väl utlyssnas också i
ynglingens följande visartade s. k. aria, »Nu
våren kommit». Orden äro hämtade från
berättelsens fjärde kapitel, med överskriften
Främlingarna från Egypti land. Operan
begynner sålunda när zigenarna återvänt till
Eköbygden och Erland återser sin från
föregående sommar oförglömda flicka.
Över ett något kyrkligt marschartat tema
föra Erlands föräldrar och pater Henrik sitt
samtal om den underligt förändrade Erland.
Hets och glöd saknas ej i den balettmusik
vartill vandrarfolkets invasion på borggården
ger anledning, på en ur effektsynpunkt väl
tidig, men med Rydbergs berättelse
sammanfallande tidpunkt i pjäsen. Här märkas
reflexer både av Borodin-rysk och ungerskt
zigenaraktig musik. I denna balett- och
kör-scen ingår Singoallas solosång, »Olà, skriar
falken», med hemlig invit till Erland. Sången,
en av operans få strofiskt komponerade, och
mot slutet ledsagad av väninnornas röster,
är av suggestivt exotisk kolorit både genom
den i aparta tonsteg förda solostämman
och de orientaliskt illuderande instrumentens
ackompanjemang. En livfull, färgrik exposé
denna första aktens första tablå.
Något fransk-impressionistiskt målas
skogssceneriet i början av nästa tablå. I den stora
duettscenen observeras flera av dessa
sång-melodiserande ansatser som strax åter rinna
ut i recitation; de återkomma dock senare
som erinringsmotiv. Vid Erlands ord »Man
och hustru skola vi vara» intoneras, dolce
cantando, det egentliga kärlekstemat, äntligen
ej vemodigt eller betryckt klingande som
några av dess smärre föregångare, men fast
skridande och uppstigande till en tonal
höjdpunkt. Detta blir operans huvudtema, senare
ofta återkommande. Genom sin harmoniska
struktur, med terser, till och med durterser,
markerande bestämd tonalitet, ägnar det sig
för svärmiskt romantiska stegringar i form av
modulerande sekvenser. Om inte annat så
ringer i örat, efter åhörandet av operan,
denna i temat ingående triol som motsvaras
av en i ständigt nya orkesterstämmor
uppdykande likartad figur; det är den som
föranlett jämförelse med Brahms’ »Von ewiger
Liebe».
Ytterligare nämnvärda detaljer i denna
tablå, som naturligtvis avslutas med
triol-temat, är den hedniskt rituellt klingande
besvärjelsefras som upprepas fem gånger vid
den av Singoalla förättade vigseln. Samt den
orkestrala illustrationen av tvekampen mellan
Erland och Assim, till vars kusliga verkan
kontrabasar och violonceller bidra med sina
dovt rasslande pizzicaton.
Furioso är beteckningen för det allegro
som inleder den i zigenarlägret utspelade
andra akten. Det präktiga förspelet är byggt
på ett av hornen infört, brutalt markerat tema
och en triolrörelse som fladdrar inom
omfånget av det sedan gammalt inom operan
olycksbådande tritonusintervallet. Denna
senare figurering kommer tillsammans med
kvinnorösters österländskt klagoliknande
me-lismer att stå för skildringen av den oroligt
pittoreska miljön. Där höres en av orkestern
nästan överröstad vild körvisa, »Kort är vår
rast». Det enda ljusa inslaget ges av
Singoallas väninnor, som i graciös tretakt och —
kan man tänka sig — öronsmekande
ters-och sextgångar prisa henne lycklig. Efter en
av de musikaliskt likgiltiga dialoger — här
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
