Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
vana att komponera i snälltågsfart. Får jag bara
en bra text, lägger jag den bredvid notarken
och så blir det musik ...» Denna
förstlingsopera äger det improvisatoriska skapandets
både förtjänster och frånsidor. Där finns
mycken friskhet och verv. Men frånsett en del
för- och mellanspel, uttryckligen kallade för
»symfoniska», och enstaka vokalnummer
saknar en stor del av denna musik, många av
dessa arior och duetter den definitiva piägel
som erhålles genom fullföljande och plastisk
utarbetning av melodiska och motiviska
uppslag. Sitt hantverk kan emellertid den rätt
unge tonsättaren (född 1907), som enligt
egen utsago har »hunnit med en hel del,
bl. a. ett dussin symfoniska verk och c:a 150
kompositioner för radio, åtskilliga
arrangemang för film, kammarmusikverk och Lieder
m. m.» Och den musikdramatiska instinkt
varom hans opera vittnar har utvecklats genom
studier vid Dresdens operakonservatorium
och under verksamhet som repetitör vid
operascener.
»Drottning Elisabet» kan kallas en
nummeropera, visserligen flerstädes utan
gränsmarkering mellan numren, men utan ledmotiv,
med endast ett låtal erinringsmotiv. Melodiskt
uppvisar Walter ibland beröringspunkter med
Verdioperan, men de i somliga kantilenor
uppdykande italianismerna camoufleras genom
avsevärt modernare harmonik. Tonsättaren
är nämligen också en son av sin tid, med
klassicistiska tendenser som liksom hos
Frumerie främst komma till synes i de
fristående, gärna fugerade orkesterstyckena,
men ibland också i vokal temabildning.
Lägges härtill att komponisten skickligt
använder pastischen för tids- och
miljöskildring, börjar kanske detta försök till
karakteristik förefalla som en fixeringsbild: »var är
Walter?» »Drottning Elisabet» ger i själva
verket ej genom särpräglad melodik bestämt
besked härom. För att jämföra detta
musikdramatiska debutverk med Frumeries är det
mer sångdramatiskt, men till sin musikaliska
substans mindre personligt. Ett talangprov
kan det likaledes kallas, och alltid finnas där
en del enskildheter att framhålla vid en
detaljanalys som företrädesvis skall uppehålla sig
vid det positiva.
Det av unisona stråkar intonerade
förspelet, Largo maestoso, klingar närmast
barockmässigt i sin bredd och med den
inströdda karakteristiskt rullande
trettiotvån-delsfiguren. Den bakom scenen sjungna, till
drottningen riktade hyllningskören, som
återkommer några gånger under operans lopp,
låter arkaiserande, förklarligt nog, eftersom
den återgår på en folkmelodi från Elisabets
egen tid.
En smula Händelsk karaktär, kraftfullt
diatonisk, utmärker den fugerade delen av
mellanspelet mellan första aktens båda tablåer.
Men den sångbara mellansatsen ger exempel
på sådan melodisk lättfattlighet som närmar
sig banalitet. Och i duetten mellan Amy
Robsart och Dudley höres (vid den senares:
»Ich bin bei Dir») en sångfras som kunde
hämtats ur vilken äldre italiensk opera som
helst. I samma på Cumnor Hall utspelade
tablå höres emellertid en sextett som införes
i ett lägligare ögonblick än det som valdes för
motsvarande ensemblesats (kvintetten) i
»Singoalla». Det är liksom vid
kanonkvartetten i »Fidelio» ett ögonblick då alla på
scenen närvarande stå fastnaglade i undran
och hemliga tankar. Det ögonblick då Amy
inbjudits till hovet. »Mein Herz steht still»,
sjunger hon beklämt i sin första insats, som
kanonmässigt upprepas av de följande två
stämmorna; de återstående överge dock
kanonformen för friare uttryckssätt.
I andra aktens båda Whitehalltablåer ges
operans bästa musik, visserligen till stor del
pastischartad. Det är förspelets menuett och
den sirliga sarabande, som åtföljer
hovmännens bugningar under skärskådandet av
don Carlos’ porträtt. Verkligt tidstrogen är
den pavane som inleder festen, lånad som den
är från William Byrd, hovkomponist under
Elisabets tid. Åtminstone ett av numren i
den följande något stilbrokiga balettmusiken
påminner om gammalengelsk dansmusik.
Folkviseton, mer osökt än i Amys
sångnummer i föregående akt, ljuder ur hennes sorgsna,
verkligen något Rangströmska »Lautenlied»
(»Fliegt, ihr Seufzer»), som på scenen
ackompanjeras av lutor och viola d’amore. Men
aktens och hela operans musikaliska
höjdpunkt är drottningens slutmonolog, ett
Bach-artat utspunnet adagio i moll, enstämmigt
inlett av basklarinetten och ledsagat av
pukans med vissa mellanrum återkommande,
dovt skrällande orgelpunkt. På samma
dominerande tema sjunger drottningen ut sitt
hjärtas nöd och sin självrannsakan. I sitt
uttryck för den sammanpressade smärtan hos
en av denna världens stora är monologen,
som avslutas med några modernt bittra, men
ej stilbrytande dissonanser, ett slags mot-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
