- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
336

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

till »kitsch» hänförliga operamusik. En
specialintresserad åhörare ger den sysselsättning
med identifiering av ledmotiv och analys av
klangverkningar. Resultaten av sådan hobby
skola i detta fall endast sparsamt delges,
genom några få belysande exempel och
framhållandet av enstaka ljuspunkter som också
finnas.

»Ja, jag är bara en gatusångare!» —
utropar soldaten François i en till
kommenderande sergeanten riktad talreplik och
stämmer upp sin första, över en bruten treklang
till oktaven sig svingande, kafépopulärt
melo-diösa chanson; därur hämtas hans främsta
motiviska igenkänningstecken. I kärleksparets
teman höres den Straussfärgade folkton som
efter hand gärna tillsättes med
Puccinisöt-medel. Till samma kategori hör den i sexter
mjukt inbäddade melodi som åtföljer Kathrins
författande av ett tilltänkt avskedsbrev innan
François kommer på sitt nattliga besök;
detta blir hennes huvudtema och det som
oftast återkommer i hela operan.

Till de bästa momenten, erinrande om att
Korngold komponerat utmärkt scenmusik,
höra några militära nummer, den stramt
rytmiska marschmelodi som ackompanjerar
sergeantens kommandorop i första aktens
början samt ännu mer det i sin mollkolorit
dystert eggande marschintermezzo som
förstärkt med kör återvänder vid regementets
avtågande, det för Kathrin hjärtslitande
ögonblicket. Och praktfullt måste nog kallas det
Pucciniskt passionerade E-durlento Malignac
sjunger till sin delvis citerade
gymnasistosedliga tirad.

Något av visserligen alltjämt
Pucciniinflu-erad men också gammalösterrikiskt
insmickrande sentimentalitet, ja, till och med
vibrationer av äkta känsla förnimmas i förspelets
pastorala aftonstämning och de stillsamt
spinnande kantilenor som beledsaga
samspråket mellan mor och son. Sketchartat
komisk är måltidsscenen med orkesterns
enformigt tuggande ostinato som ledsagar
drängens och pigans gravallvarliga uppgående
i ätandet; deras tystnad brytes först genom
den förres korta slutreplik, gällande »salig
tantens» ko och lik en rapning åkande från
en höjdton ned till djupaste basregioner. I de
godmodigt komiska skräddarscenerna höras
återklanger från »Mästersångarna». Den
melodiska uppfinningen i lutsångarens nya nummer
synes lyda det minsta motståndets lag. Och

den salvelsefullt hymniska slutduetten, —
nej, det är tillräckligt ordat om vad som
mestadels saknas i denna överdådigt skickligt
gjorda musik.

I titelrollen illuderade Brita Hertzberg
trohjärtat det »naturens barn» hon skulle
föreställa, och hennes sång med sitt besjälade
piano tycktes förädla melodiken. François’
parti låg väl till för Einar Beyrons stämma,
som fick tillfälle till metallglänsande
höjd-toner; hans sceniska typ bibehöll under pjäsens
förlopp den virila charm som är tillbörlig för
en i militärtjänst enrollerad sångartist. I
fråga om Joel Berglunds Malignac gäller
något liknande som skrevs om hans
barytonbov i »Drottning Elisabet»; även som förälskad
vit slavhandlare dominerade han scenen, sjöng
sin stora — förlåt ordet — otuktsaria med
klangsensuellt sprängladdat föredrag (inte
underligt att han efteråt markerade ett lätt
svindelanfall), och epitetet asflott torde
vara bokstavligt befogat beträffande den av
honom framställda individens exteriör (enligt
programmet: »kostym från Standards hörna»).
Inte minst två biroller fingo pregnant
utformning. Gertrud Pålson-Wettergrens
Monique, en färgstark kokottstudie i den iskallt
och giftigt demoniska genren, och Chouchou
på den efter henne benämnda nattlokalen, av
Isa Quensel framställd som en på kornet
träffad lekfullt odygdig hysterika, som också
träffsäkert attackerade den i vanskliga
intervall skrikigt förda sångstämman. Mycket
näpen och kavat var Inga Hjortstedt i sin
mestadels talade roll som den femårige gossen.

Även i övrigt var det en god föreställning,
med samma för instudering och iscensättning
ansvariga krafter som i Walters opera,
nämligen herrar Grevillius, Stangenberg och
Jon-And. Samtliga miljöer gjorde ett trovärdigt
realistiskt intryck. Verkningsfull kontrast
efter Kathrins vindskammare gav den
kärleksfullt detaljerade, franskkultiverat
ombonade matsalsinteriören med en
släktmedlem vid flygeln fantiserande i Bachstil och
bordet dukat för släktmiddagen.
Nattlokal-tablån lämnade intet övrigt att önska i fråga
om febrilt pulserande nöjesberedskap, och
direktörens chambre séparée hade den rätta
kvalmiga atmosfären. Sista aktens alplandskap
var som det nog här borde vara, naturtroget
menat på gammalt hederligt sätt.

Lyckligtvis återstår att berätta om gladare
konstnjutningar.

336

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free