Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om djurens språk. Av Arvid Knöppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid, K n ö fi fi e l
är det bara så, att vi ömsom stå alldeles
oförstående inför deras prestationer och ömsom
själva leverera hela materialet för förståelsen?
För att kunna besvara frågan om djurens
språk borde man kanske först reda ut vad
man menar med ett dylikt. Våra språk
bestå av en ordskatt där varje enhet fått en
alldeles särskild, noga bestämd och begränsad
betydelse. Vi röra oss med alfabetets tecken
och bygga därvid på enkla ljud, som däri
symboliskt inneslutas. Dessa minsta enheter
knyta vi hop till allt större sammanhang,
stavelser, ord, meningar och hela
tankeserier. Våra språk äro, eller vilja åtminstone
vara, enhetliga system i tankeutbytets tjänst,
som vi nöta in från barndomen, lära oss
behandla och bena upp i satser av dominerande
och underordnad betydelse, ordklasser m. m.
Vi röra oss med tingord, ord som utsäga
något om dem, ord som uttrycka handlingar
Kronhjorten har fällt horn.
B runkrita.
och skeenden, räkneord, bindeord och mycket
annat. Många av våra språkliga hjälpmedel
förutsätta abstrakt tankeverksamhet och
deras rätta användning ofta en ingående
specialkunskap på en mångfald olika områden.
Vi fordra av ett modernt språk att det skall
ge oss möjlighet att uttrycka våra tankar
och känslor i deras minsta och subtilaste
skiftningar. Det bör dessutom vara flytande,
märgfullt och välljudande. Språken äro att
betrakta som uttryck för mänsklig egenart,
tänkande och viljande. Vi kunna lätt
övertyga oss om att de utvecklats ur enklare
former och alltjämt utbildas jämsides med
vår egen utveckling och våra behov. Språken i
denna mening äro någonting vi måste lära
oss och även om barnen visat sig ha större
möjlighet än den vuxne att ta upp och
införliva dem med sig själva, är intet medfött
av allt detta. Vi födas med möjlighet att
lära oss de vuxnas språk, men inte mera.
Barnen förstå inte sina föräldrar på grundval
av språket och inte heller föräldrarna barnen,
men vi se och höra ändå mycket väl om det
fattas den lille något, eller om han är väl
tillfreds. Han grymtar av välbehag vid
mammas bröst, varm och belåten, men om han
är hungrig eller har ont någonstans, låter
det inte likadant och vi skynda genast till
undsättning.
Gör man sig skyldig till misstolkning om
man antar att barnets sätt att uttrycka sig
inte skiljer sig från djurets i allt för hög
grad, men att en principiell skillnad
förefinnes mellan detta och den vuxnes. Vårt
språk är icke längre ursprungligt, suggestivt
och enkelt. Är det inte så, att språket från
början varit en samling enkla mer eller
mindre artikulerade ljud med huvudsakligast
känsloinnehåll, ljud som vi ännu idag förstå
på samma grunder som djuren. Anställda
försök synas visa, att deras ungar förstå
föräldrarna utan förklaring eller erfarenhet
och man har t. o. m. trott sig kunna påvisa,
att fågelmodern och kycklingen äga
möjlighet att meddela sig med varandra, medan
skalet ännu utgör ett skyddande hölje. Om
så är kan detta kanske bäst förklaras på så
sätt, att vissa ljud äro primära och innehålla
ett suggestivt uttrycksvärde, som
karakteriserar redan det spirande livet. Djurens språk
är säkert ur vår synpunkt mycket primitivt
men det innehåller i stället något av urtypen
för animal reaktion. När djurmodern varnar
sin unge ligger det trots olikartade röst-
34«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
