Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om djurens språk. Av Arvid Knöppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om djurens språk
resurser något i hennes stämma, som förmår
den lille att ligga stilla, gömma sig eller söka
skydd hos henne enligt metoder, som
förefalla oss ändamålsenliga, men icke alltid
äro det. Moderns röst framkallar skrämsel i
olika stadier ända till paralysi, men kan
också verka lockande eller eggande och skruva
upp livsrytmen. Det torde vara höjt över
allt tvivel, att just de allra första inflytelser
ungen mottar från modern vanligen äro
bestämmande för hans framtida utveckling i
långt högre grad än några senare. Denna
första inriktning möter intet motstånd och
konkurrerar inte med tidigare erfarenhet.
Moderns känslor gentemot yttervärlden,
hennes vaksamhet, påpasslighet, skygghet,
fruktan, ilska eller orädda mod, suggerera fram
direkta motsvarigheter hos ungen, som är
helt beroende av henne och lever helt i
hennes värld. Det är en gammal erfarenhet, att
om man tar ungarna från modern genast
efter födseln, alltså innan de utsatts för
hennes inflytande, kan man göra sitt eget
gällande i uppfostrande syfte på ett helt annat
och effektivare sätt. Egenarten kommer nog
ändå fram med tiden, allra helst om djuren
utsättas för influenser i denna riktning,
men den kan fördröjas eller avsevärt trubbas
av genom lämplig behandling. Det är många
tillfälligheter, som avgöra när, eller hur,
de dolda anlagen, som naturligtvis alltid
finnas, komma till uttryck, men när det
inträffar, reagerar djuret med skrämsel eller ilska,
allt efter sin natur, och förvandlingen sker
då ofta mycket snabbt. Skillnaden mellan
ett pålitligt och ett opålitligt rovdjur är
ofta inte så stor, att man bör lita på det
alltför mycket. De läten vi lärt oss att
betrakta som typiska för skilda
sinnestillstånd hos olika djur och alltså anse som
karakteristiska för dem infinna sig också i full och
god överensstämmelse härmed.
Språkrytmen har för människan en mycket
stor betydelse, men vi kunna förstå meningen
rätt väl även utan röstens klangfärg, vi kunna
sätta oss in i en tankegång på olika språk och
t. o. m. låta det skrivna eller tryckta ordet
förmedla den grundstämning, under vilken
det kom till. Våra språk ha en abstrakt
tanke-mässighet i sin byggnad och rytm, som svara
mot ett tänkande av lika subtil art, praktist
tekniskt och filosofiskt. Våra ord ha
utbildats och förändrats ganska godtyckligt,
ofta så att de numera betyda något helt
annat än de från början gjorde, om man nu
N alle.
Blyerts.
över huvud taget kan känna igen dem. De
äro i denna mening artificiella nästan på
samma sätt som bokstäverna, ty de täcka
icke längre något annat innehåll än det vi
själva lagt in i dem genom det sammanhang
varigenom de innötas, och vår strävan efter
välljud har nog i sin mån bidragit att beröva
orden deras känslovärde och karaktär av
ljudmålningar.
Våra språk äro våra uttrycksmedel och
svara mot våra behov. Om man lägger dem
till grund för begreppet språk ha djuren intet
sådant, och det vore ju också mot allt sunt
förnuft att begära detta av dem.
Däremot är det otvivelaktigt att de förstå
varandra rätt väl ändå och kunna göra sig
förstådda, antingen detta nu sker medvetet
eller ej. Djurspråket har något av den
ofrivilliga gestens eller den omedvetna mimikens
spontana uttrycksvärde, något som kan
förstås av alla, människor som djur. Det
förstås på ungefär samma grunder som en
hotfull åtbörd, ett hetsigt, lugnande eller
vädjande tal när vi icke höra orden. Det
ligger något pressat och plågat i ångestropet,
något ohyggligt gällt och smärtfyllt i
dödsskriet, och varningsropet pockar
omotståndligt på uppmärksamhet. Man kan höra det i
skogen en morgon när kråkorna äro i farten.
Det är ett vakupp för traktens alla djur,
upprört och vitt skilt från det vanliga lugna
kraxet och man vet genast att något ovanligt
är för handen, en rovfågel, en man med gevär,
eller något annat att ta sig i akt för. All
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
