Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om djurens språk. Av Arvid Knöppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om djurens språk
artade ljud strupen pressar fram allt efter
vars och ens skapnad och resurser, men fullt
tydligt för alla som ha ögon, öron och ett
oförvillat sinne. Detta är livets eget språk,
ursprungligt, starkt och vältaligt, smekande
som orrens kutter, lockande som fasanhönans
när ungarna skingrats, eggande som
hundarnas skall en morgon i skogen, eller bistert
hotfullt som lejonets rytande. Sambandet
är vi, allt levande, sådant det utvecklats
under trycket av fasta naturlagar och i skydd
av dem. Detta måste vara vad vi mena, när
vi tala om vad instinkt säger oss, och resten
bygga vi på erfarenhet. På enahanda grunder
är den oreflekterade gesten uttrycksfullare
än den utspekulerade, en suck eller ett utrop
mer vältaligt än en förklaring och konstnärens
skiss som oftast mer levande än det färdiga
verket, där de ursprungliga värdena ej sällan
skymmas av andra hänsyn.
Har ni försökt tänka utan ord ? Slut ögonen
och lyssna! Ett sakta sus, liksom om tiden
flöte förbi, olika ljud, buller och kanske röster.
Det ena efter det andra tar form och blir till
bilder. Ord tränga sig på oss lika
omotståndligt som när vi söka somna och komma ifrån
det som höll oss vakna. Ord belamra vårt
medvetande och bestämma i mycket hög
grad vårt tänkande. Utan dessa bestämningar
bleve det hela endast vaga förnimmelser av
vad som försiggår, ett mer eller mindre
spänt lyssnande ut i det okända. Något i
stil med det tillstånd mitt emellan vaka och
dröm, mitt emellan impuls och handling,
förstå, men ändå inte fatta, som vi så ofta ana
hos djuren och även spåra hos oss själva i
trötthetens eller indispositionens ögonblick.
De allra allvarligaste skeenden kunna passera
dem oförmärkt förbi utan att sätta synbara
spår efter sig. I ena ögonblicket står
antilop-flocken skälvande framför tigern vid
vattenhålet och sätter sedan av i en namnlös
förskräckelses vilda besinningslösa flykt, för
att redan en kort stund senare åter beta i
en åtminstone till synes lugn och rofylld
idyll. Även i sådana situationer bibehåller
emellertid det vilda djuret alltid sin
känslighet och vaksamhet utåt mot faran, en
vaksamhet som t. o. m. ofta inte ens i sömnen
slappnar. Denna vaksamhet bör icke förväxlas
med rädsla och synes utgöra en god ersättning
för bristande förstånd om skeendets detaljer.
Förmågan att haka sig fast vid något rent
intellektuellt och hålla det kvar är utan
ordens hjälp högst beskuren. Minnet har i
dem fasta hållpunkter som djuren med all
säkerhet få reda sig utan, och denna brist
lämnar också ganska säkert fältet öppet
gentemot känslor och stämningar på ett helt
annat sätt än hos oss. Detta förklarar även
det obändiga raseriet, den överdrivna glädjen
åt ett lappri, den gränslösa tillgivenheten och
det ofta hjälplösa i hundens blick. Han är
icke vaken på vårt intellektuella sätt, men
känner till följd av sina sinnens skärpa för
mycket, som vi icke komma åt. Till fullt
medvetet och sakligt tänkande når han ej
upp, i vart fall icke som regel. Han har lärt
sig skilja vissa ljud, dofter och föremål och
han kombinerar dem på ett primitivt och
ursprungligt sätt. Han har lärt känna klangen
av husses röst med dess olika tonfall och
lugnas eller hetsas av dem som barnet av sin
moders. Vad han förstår är inte så mycket
orden som tonfallet och åtbörderna. Säg
vilka förebråelser som helst i vänlig ton till
honom och han reagerar för uppmuntran och
beröm. Ju längre ni leker med honom ju mer
upphetsad blir han och sannolikheten för
att han nafsar till hårdare än annars ökas.
Vem har inte känt något födas inom sig,
födas på grund av aningar och ljud, som
liksom nått oss utifrån, men ändå på något
underligt sätt tillhöra just oss, och kunna vi
icke liksom förlösa oss själva med ett enda
litet uttryck? Vi stöda vår fantasi med ord
och driva på den med de bilder orden
frammana i den ursprungliga riktningen. Men vi
kunna å andra sidan också tygla den och hålla
den inom tillbörliga gränser med orden som
hjälpmedel. Orden innehålla inte endast en
Lodjur.
Rödkrita.
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
