Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om djurens språk. Av Arvid Knöppel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid K n ö ‡> p ei
och tinningregioner, vilkas verksamhet vi
med rätta betrakta som en typisk mänsklig
förståndsyttring.
Helt visst förstå vi sammanhangen bättre än
djuren, men är det så alldeles säkert att vår
vinst bärgats utan att vi offrat ursprungligare
och på sitt sätt kanske lika viktig
känslighet och förståelse? Djurens instinkter nå ju
i mer än ett avseende längre än vårt förstånd.
Sambandet mellan oss och naturen, mellan
oss och djuren, ha vi funnit uttryck för långt
innan vi kunde fatta och styrka det med
vetenskapligt formulerade klara resonemang.
Ett bevis för detta så gott som något måste
väl själva det sätt vara varpå livet löser sina
problem, upplever tillvaron och alltjämt
utvecklas på ett vis, som icke undgår att
förvåna t. o. m. den kritiske betraktaren.
Mycket vore att tillägga i detta ämne,
som leder oss över till ännu så länge mycket
ofullständigt utforskade gränsområden, man
skulle nästan kunna säga, mellan fantasi
och verklighet. Vi famla här ömsom kring
vad som rör sig djupast på livets botten och
vad som frapperar oss i ytan. Våra
förklaringar äro en sak, men livet självt, som söker
sig form och röst på dunkla och
fantasifulla vägar inom och utom oss, är ändå
föremålet för vårt intresse. Det är livet som
djupast griper oss och som till slut både
vetenskapen, konsten och framför allt livet
självt strävar att förklara och förhärliga i
ny form och med ständigt nya uttryck, en
var på sitt sätt, efter egenart och större eller
ringare förmåga. Språket i talets mening är
endast en av de möjligheter vi äga, att
uttrycka våra känslor inför tillvarons under.
Djurens förmåga att finna uttryck för vad
de ha att meddela står i god
överensstämmelse med deras behov. Varför skulle vi
tvivla på detta, när vi se hur allt som är
olåst och fritt omkring oss finner goda och
övertygande spontana uttryck för sig. Vad
djuren ha att delge den som kan se och
lyssna är väl värt mödan av ett studium.
Det är ett språk, som åtminstone vad
uttrycksfullheten beträffar inte lämnar något
övrigt att önska.
Renar.
Krita.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
