Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Wieselgren
Pierre-Joseph D ei and i
50-årsåldern.
om dess prestationsförmåga vid sådant
förhållande icke blivit särdeles förmånligt
faller av sig själv. »Vestas tempel eller
Gässen på Capitolium» är ju icke synnerligen
imponerande som repertoarprov, och om
spelets nivå vittnar blott alltför tydligt det
faktum att garvar Gråström av publiken
tros tillhöra den ordinarie ensemblen, när
han gör sin oförmodade entré för att
återtaga sin förlorade son. Att det Blancheska
stycket ur svensk synpunkt har föga eller
intet verklighetsvärde — det är ju som
bekant i allt väsentligt kopierat efter en
fransk förebild ■— har ej kunnat förhindra,
att det länge betraktats som en trogen
framställning av livet vid de resande
sällskapen. Ringaktningen för svensk
landsortsteater har säkerligen i detta styckes popu-
laritet haft en av sina verksammaste
orsaker.
Går man däremot utan att vara bunden
av förutfattade meningar till studiet av vår
vandrarscen sådan den gestaltat sig
särskilt under 1800-talet blir bilden en helt
annan. Vad som i första ögonblicket
frapperar är att den omtalade skillnaden mellan
huvudstads- och landsortsteater i själva
verket på många punkter visar sig som en
ren fiktion. I landsorten uppträdde
nämligen så gott som regelbundet även de
konstnärer, som under säsongerna prydde
de stora teatrarna i Stockholm. Turnéer
genom landet med dessa berömda artister
som speciellt dragande nummer förekommo
mycket ofta, och vittnesbörd finnas om att
från deras sida icke den minsta motvilja
fanns mot att uppträda för publiken i de
smärre städerna. Tvärt om trivdes de
ganska gott i den miljö som det
teaterin-tresserade borgerskapet i landsorten kunde
erbjuda. Och vad de
andraplansskådespe-lare beträffar, som hade hela sin
verksamhet förlagd till landsortsscenen, så finns
ingen anledning att antaga, det deras konst
skulle varit stockholmskollegernas
underlägsen. Både i huvudstaden och i
landsorten led dåtidens teater av samma
svagheter: ofta fantasilös och schablonmässig
regi, bristande psykologisk rollbearbetning
och överdriven böjelse för yttre effekter.
Vad beträffar de goda sidorna i tidens
spelstil, den formella elegansen, den fulländade
deklamationen och den ofelbara rutinen, så
stod däremot säkerligen landsortens seen
på intet sätt huvudstadens efter. Publiken
var överallt mycket nogräknad och tålde ej
att nonchaleras, minst av allt när det
gällde sådant som man ansåg
grundläggande för scenisk framställning över huvud
taget.
Det ingående studium baron N. E.
Taube ägnat det Delandska sällskapet
särskilt med hänsyn till dess verksamhet i
Uppsala har resulterat i en grundlig revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
