Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk landsortsteater i g arni a dagar
av begreppet svensk landsortsscen. Hans
arbete kan med visshet sägas få en
avgörande betydelse för vår inhemska
teaterhistoria. Aldrig tidigare har ett problem av
denna art bearbetats med sådan kritisk
insikt och sådan metodisk säkerhet som här.
Glädjande och för framtiden löftesrikt är
att iakttaga, hur många viktiga resultat de
befintliga källorna kunna lämna, när de
bearbetas efter vetenskapliga grundsatser.
Man har ingen anledning att resignera,
därför att materialet vid första granskningen
kan förefalla tämligen torftigt. Äger
forskaren förutsättningar för att verkligen
läsa ut ur källorna vad de innehålla kan
han komma längre än man anar. Är han
tillräckligt förtrogen med tidens estetiska
terminologi skall det snart visa sig, att
bakom recensionernas till synes tafatta fraser
döljer sig en genomtänkt värdesättning,
återgående på en bestämd principiell
konstteori. Och om han levat sig in i tidens sätt
att uppfatta teater skall han snart finna,
att skillnaden mellan huvudstadspressens
uppburna kritiker och recensenterna i
landsortsbladen är vida mindre än vad man
skulle tro. Det är genom att på dessa
punkter gå fram efter nya och säkra metoder
som baron Taubes bok blivit banbrytande
inom den svenska teaterns historia.
Ser man i första hand till det
personhistoriska måste man häpna över vilken
mängd av sceniska artister, som det varit
författaren möjligt att närmare identifiera
och karakterisera. Ofta har man antagit att
landsortssällskapens artister varit ett slags
bättre lösdrivare, vilka dykt upp här och
var för att sedan momentant eller för alltid
försvinna i glömskans barmhärtiga mörker.
Verkliga förhållandet är emellertid det rakt
motsatta. De skådespelare, som
rekryterade landsortssällskapen, voro ofta stabila i
sina uppgifter årtionden igenom, blott att
de övergingo från yngre till äldre fack, när
åren omsider gjorde sin rätt gällande.
Carl Gustaf Happe pä äldre dagar.
Baron Taube har dragit fram en mängd
artister, som under långa tider varit
landsortsscenen trogna och i gengäld av sin
publik lönats med en rent av rörande
tacksamhet. Ett typiskt exempel är härvidlag
den populäre Carl Gustaf Happe, som under
Delands ledning år efter år spelade ung och
skön älskare i tidens alla repertoarstycken
med sällan eller aldrig svikande framgång.
Ännu in i femtioårsåldern fick han spela
mycket unga roller utan att det framkallade
några starkare protester. Publiken kom i
håg hans ungdoms charmerande
prestationer och förlät honom att han åldrats,
alldeles som Parispubliken förlät Louis
Delaunay, när han vid ungefär samma ålder
som Happe spelade den unge Fortunio i
Mussets »Le chandelier». Happe var av
kritikens uttalanden att döma ingen
märkvärdig skådespelare, men han såg sällsynt
bra ut och hade en ofelbar rutin på scenen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
