Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Wieselgren
som gjorde att han aldrig misslyckades.
Och samma ställning som han hade många
andra, vilkas biografier baron Taube
sammanställt med fliten och
samvetsgrann-heten hos en benediktinermunk, som
samlar material till ett helgonlexikon.
Påfallande är att rollfacken för skådespelarna ej äro
så strängt avgränsade som i regel vid denna
tid var fallet på den kontinentala teatern.
En del artister synas visserligen så gott som
undantagslöst ha spelat samma slags roller,
men i många andra fall kan man iakttaga
att truppledaren tilldelat sina sujetter
uppgifter i de mest varierande fack. Detta var
emellertid icke ens på Stockholmsscenerna
helt ovanligt och stod väl på ett eller annat
sätt i samband med utbetalandet av de s. k.
flitpenningarna. En artist av Nils Wilhelm
Almlöfs rang kunde ibland göra
statisttjänst i operor, en populär komiker som
Sevelin var med i pantomimer och baletter,
ja t. o. m. Lars Hjortsberg själv vägrade
icke att figurera i småroller, när sådana
erbjödos honom. På sitt sätt hade detta bruk
sin nytta, då det motverkade den
benägenhet för schablonspel, som eljest
oundvikligen medföljer begränsning till ett bestämt
rollfack. Vid landsortsscenen var det
naturligtvis ofta betingat av personalbrist. Då
program med många roller gåvos måste
sällskapets krafter fullt utnyttjas, och ingen
fick vid dylika tillfällen neka vare sig för
småroller eller dubbleringar.
Beträffande vandrartruppernas
repertoarförhållanden ger baron Taube en mängd
nya och viktiga upplysningar. Framför allt
påvisar han vilket grundligt misstag man
begått, då man trott att landsortsscenen
arbetat med en lågtstående repertoar,
sammansatt huvudsakligen av stycken
godtyckligt valda från avskrapet av
stockholmsteatrarnas spellistor. Så förhöll det sig
ingalunda. Var och en av de mera betydande
landsortstrupperna specialiserade sig
tvärtom på sin särskilda dramatiska genre och
odlade denna med påtaglig energi och kon-
sekvens. Det Djurströmska sällskapet, som
verkade under perioden 1824—41, hade
framför allt inriktat sig på det romantiska
dramat, som med sina äventyrliga intriger,
sina måleriska kostymer och sitt våldsamma
patos skaffade dåtidens beskedliga
borgerlighet en välkommen uppryckning ur dess
händelselösa tillvaro. Det var genom den
Djurströmska truppens föreställningar som
Viktor Rydberg under sina pojkår i
Jönköping fick sina första aningar om vad som
menades med teater. Hans eget
ungdomsverk, skådespelet »Den trogne rövaren»,
författat då han var tretton år gammal, ger
oss en god uppfattning av de intryck som
den Djurströmska scenkonsten
efterlämnade i ett mottagligt sinne. Naturligtvis fanns
mycket underhaltigt på Djurströms
repertoar, så särskilt de dåliga Kotzebueska
historiestyckena, men då truppledaren
spelade dessa följde han blott de stora
scenernas föredöme, ty Kotzebue var överallt och
allestädes tidens populäraste
teaterförfattare. Delandska sällskapet åter, som inledde
sin verksamhet när den romantiska
högfloden redan börjat ebba ut, valde sin
repertoar efter andra och modernare
rikt-linier. Pierre-Joseph Deland själv var som
artist närmast inställd på karaktärsroller.
För hjältefacket hade han inga möjligheter,
icke minst på grund av den kroniska heshet,
som åratal igenom besvärade honom. Han
drevs därför över på en annan linie, ty det
är ju mänskligt förklarligt att en
truppledare främst väljer stycken som ha roller
passande för honom själv. Sin speciella
genre fann Deland i de realistiska franska
konversationsstycken, som började bliva
populära under 1830-talet och sedermera
ett par tiotal år framåt behärskade en stor
del av den europeiska teatern. Dessa stycken
spelade visserligen ofta inom den högsta
societeten, men de problem de rörde sig om
voro likväl icke romantiskt överdrivna utan
ganska vardagliga: strider om arv och
förmögenheter, fintligt uppgjorda giftermåls-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
