Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk landsortsteater i g arni a dagar
Uppsala teater. Dekoration till ett romantiskt skådespel.
planer, ståndsmotsättningar,
familjehemligheter m. m. De måste alltså framföras
i en åtminstone relativt realistisk stil, och
Pierre-Joseph Deland fann dem därför
motsvara både vad han kunde och vad han ville
spela. Man har all anledning att erkänna
energien i hans repertoaranskaffning, ty
många gånger kom han före scenerna i
Stockholm, och om han ibland behöll sina
stycken väl länge på repertoaren så berodde
detta på att publiken ej tillät honom att
lägga ned dem. De flesta av dessa en gång
så omtyckta stycken äro nu glömda, men
letar man upp dem i biblioteken och läser
dem •— vilket baron Taube har gjort i en
omfattning som förtjänar det uppriktigaste
erkännande — skall man finna att de ofta
ur teatersynpunkt äro förträffliga. Många
av dem skulle man med nöje kunna se än
i dag, blott de framfördes i tidsstil och i en
kulturhistoriskt riktigt återgiven miljö. Ett
stycke som Bayards och Théaulons
»Debutanten och hennes far» är med sin skickligt
spunna intrig och sina tacksamma situatio-
ner ett litet mästerverk i sin art, och det
vittnar om en alldeles riktig instinkt hos
1840-talets publik att den strömmade till
teatern varje gång Pierre-Joseph Deland
gav gestalt åt den gamle avsigkomne
aktören Gaspard, som hänsynslöst kämpar för
sin dotters konstnärliga framgång och till
sist triumferande tar hem spelet.
Till slut framställer sig frågan: Hur
spelade man inom Delandska sällskapet? Att
besvara denna är icke lätt, men tack vare sin
ingående förtrogenhet med tidens kritik,
dess scentraditioner och dess stilideal har
baron Taube i allt väsentligt lyckats
besvara den. Det har redan tidigare antytts
att sällskapets spelstil präglades av ledarens
personliga inställning, vilken genom hans
anlag och böjelse tenderade mot en
måttfull realism. På sitt sätt var det nog ett
vågspel att rikta in sig på en dylik stil, ty
mångenstädes bland publiken levde
förkärleken för det s. k. stora spelet kvar. Om
man än kritiserade »det gamla åbäkandet»
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
