Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Wieselgren
så var det därför icke sagt att man helt
ville acceptera ett verklighetstroget
framställningssätt på scenen. August Blanche
berättar att Olof Ulrik Torsslow, hur
beundrad han än var, kunde råka ut för
publikens momentana onåd, när han gav stycken
med realistisk regi. Då, säger Blanche,
ryckte man på axlarna och sade: Vad är det
där för roligt att se, det går ju till alldeles
som hos oss! Ett annat vittnesbörd i
liknande riktning, dubbelt värdefullt därför
att det härrör från tidens yppersta
teaterkännare Bernhard von Beskow, förekommer
i ett (otryckt) brev från denne till Molbech,
daterat den 17 juli 1838:
Svensken vill, synnerligen i det historiska
dramat, hava något pompöst, imponerande,
högstämt så mycket som möjligt och föredrar det
patetiska, lysande (om än med falskt sken) och
dånande framför det lugna, osökta, rent naturliga.
På Molbechs kritik av de alltför talrika
teatereffekterna i skådespelet »Birger och
hans ätt», vilket han fått sig tillsänt av
författaren, svarar Beskow:
Här finner man i allmänhet ej mer därav
använt än som behöves för att underhålla läsarens
uppmärksamhet, och Palmblad, då han
genomläst konceptet, tillskrev mig att för all del
tillsätta mer »Gräuel», om jag ville behaga publiken,
ty han fann mig hava gått därmed alltför
sparsamt till väga. Franzén, som även genomläste
konceptet, beredde mig på att det vardagsspråk,
som de lägre klasserna i pjäsen föra, sannolikt
skulle ogillas av många, ehuru han själv gillade
det. Också har det i journalerna blivit tadlat
såsom alldeles ovärdigt tragediens höghet. Jag är
förvissad om att t. ex. Christian IV:s
framträdande i »Elverhøi» är för den danska publiken
högst tillfredsställande och angenämt. Om åter
en svensk hjältekonung skulle införas på vår seen
måste han hugga allt sönder och samman, om
publiken skall bli belåten med honom och komma
till applaudissement.
Beskow hade en ovanligt stor
teatererfarenhet icke minst från sin tid som
teaterchef i Stockholm och visste således vad
han talade om. Otvivelaktigt förefanns
också hos efterromantikens teater en all-
män böjelse att genom våldsamma yttre
åthävor dölja det bakomliggande
känslolivets bristande äkthet. När H. Chr.
Andersen 1843 såg »Les Burgraves» i Paris
beklagar han sig över att skådespelarna skreko
som om de kommenderat ett helt regemente
soldater. Grillparzer berättar att
Mademoiselle George förde ett förskräckligt oväsen
på scenen, och då han på Théåtre Pörte
Saint-Martin såg Dumas romantiska drama
»Tour de Nesle» läto skådespelarna i hans
öron som tjutande vargar en vinternatt.
Vad den italienska teatern beträffar kan
man i Beskows Vandringsminnen studera
den roande skildring han ger av
uppförandet av Alfieris sorgespel »Ottavia» på
scenen i Vicenza. Fyra akter igenom skrek
man så att det kunde väcka de döda, och
ändå var detta ingenting mot det oväsen,
som tillställdes i femte akten, då Ottavia
tömt giftflaskan: »då började ett gastande
mot vilket det föregående tycktes som
ljuva harmonikatoner.» Grillparzers
skildring av hur det gick till, då han såg Maffeis
tragedi »Merope» spelas på Teatro
Porde-none i Rom, går i samma riktning. Det
svenska s. k. »gamla åbäkandet» var
följaktligen ingen för vårt land speciell
företeelse. Det var blott en kvardröjande
efterklang av den barocka teaterns spelstil, som
på sin tid behärskat Europas alla scener
och som man nu hade den yttersta möda att
lösgöra sig ifrån. Men som ofta i teaterns
historia visade det sig, att spelstilen var
knuten till en bestämd repertoar; när denna
försvann avlystes också den därtill hörande
stilen. Pierre-Joseph Deland förstod med
sin klara och skarpa intelligens, att det nya
bourgeoisievälde, som framträdde kring
1800-talets mitt, krävde sin egen repertoar,
och det var denna han hämtade från den
nya franska, socialt betonade dramatiken.
Naturligtvis spelade han ej i strikt
bemärkelse realistiskt eller naturligt. Det skulle
kritiken ej ha förstått och publiken ej heller
uppskattat. Man höll alltjämt, medvetet
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
