Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Ja, se fruntimmer!» När en kvinnlig
recensent — ursäkta detta itererade brott mot
konvenansen när jag fortsätter att referera
till dagspressens kritik — när alltså fröken
Kajsa Rootzén uttalade sig alldeles särskilt
onådigt, kan undras om oviljan möjligen i
någon mån influerades av sårbar känslighet
för det kvinnokön vars »naturliga höghet»
Menotti visar sig föga respektera.
Äntligen, efter febrilt jäktande och i det
oändliga utdragna toalettbestyr står Amelia
färdig för balen. När då hennes man, som
hittat ett till henne ställt kärleksbrev,
undertecknat Bubi (på svenska: Putte), ställer
henne till svars; när den i samma hus boende
älskaren omsider kommit tillstädes
(förmedelst ett från övre våningen nedfirat rep)
och när den äkte mannen höjer revolvern mot
honom — oomkullrunkeligt fasthåller Amelia
vid det som hon en gång fått i sitt lilla huvud:
att just denna kväll gå på bal. Hennes
upphetsning över hindren som torna upp sig når
sin kulmen när mannen, vilkens revolver
klickade, och älskaren slå sig ned för att vid
ett glas likör, i lugn och ro, söka i grunden
utreda orsakerna till den iråkade för dem
båda penibla situationen. Med en vas slungad
i huvudet på mannen sätter hon punkt för
konversationen. För de personer som
tillkallats genom hennes nödrop dukar hon upp
sin egen version av händelseförloppet: det är
älskaren, nu utpekad som inbrottstjuv, som
begått våldsdådet och är orsaken till att
ambulansen måste ta hand om hennes make.
Vem skall nu — är fortfarande hennes enda
tanke — följa mig på balen? Amelia al ballo
andrå, »Amelia går på bal», kan kören jubla,
sedan den prydlige poliskommissarien-
förhörsledaren erbjudit den vid behov mycket
charmerande damen sina tjänster som kavaljer.
Tillsammans med musiken blir den roande,
denna i referat genant enkla, om crazyfilm
erinrande libretto, som dock även visar
släktdrag med gammal opera buffa. Menotti
— nu intresserar hans namn — är en omkring
tjugoåttaårig italiensk-amerikan som för några
år sedan debuterade med detta verk och snart
rönte äran att få det framfört även på
Metropolitan. Hans tonspråk flyter fram så
obesvärat som tänkas kan, drastiskt-parodiskt
eller spefullt svärmiskt. Såsom merendels är
fallet när ett konstverk tyckes tillkommet
med lekande lätthet, visar sig partituret vid
närmare studium vittna om minutiös artistisk
beräkning. i sin uppbyggnad av de olika
scenerna hushållar tonsättaren knepigt med
sitt tonande material, som ledmotiviskt
ombildas, erinringsmotiviskt upprepas och endast
bjuder på enstaka, helt fristående nummer. I
denna växelvis sångreciterande och ariosa,
pikant harmoniserade och instrumenterade
musik klingar allt kvickt och behagligt,
fjärran från »den moderna musikens dumhet
och kakofoni» varvid den äkta mannen i ett
förtvivlat ögonblick liknar sin hustru.
Melodiskt går Menotti åtminstone inte i Puccinis
släptåg — alltid en förtjänst hos en nutida
italiensk operakomponist — men låter
knappast heller höra någon frapperande egenton.
Av äkta lustspelslynne sprakar det i
sonatform brett utförda förspelet. Bland de separat
framträdande numren charmerar den
melodiskt graciösa duettino som sjunges av Amelia
och den på henne väntande väninnan. Utsökt
som en ensemble i Verdis »Falstaff» är den
mellan framviskat spetsigt staccato och lent
legato växlande trion mellan Amelia och de
båda männen; detta fullständiga avbrott i
handlingen är som en andhämtning före
katastrofen med vasen. Vokalt välljudande,
om också inte melodiskt särskilt utpräglade,
äro de romanser som hustrun och älskaren
var för sig fått sig tilldelade. Ett briljant
prov på motivteknisk uttryckskonst är den
till överfallet skyldiga Amelias berättelse, som
påminnande om genomföringsdelen i en
sonatsats ger en varierad rekapitulering av
föregående teman, använda så att de avslöja
hennes lögnaktighet. Mycken fart, intet
lärdomsdamm, är det över den fugerade sats
som beledsagar rabaldret efter vaskastningen;
operettmässigt uppsluppet är fugans
mellanspel. Och med slutkören utmynnar
alltsammans i dansant sydländsk glättighet.
Som Amelia var Isa Quensel självskriven,
och förbluffande trovärdigt i sång och spel
levandegjorde hon den irrationella, enligt en
scenanvisning välskapade damen med en
mängd mimiskt expressiva smådrag — en
(för att använda Strindbergs term)
svår-emotståndlig »djävlett» både i dessouer och
full gala från en för svarvade former svärmande
epok. Som farstraditionens löjlige, emedan
bedragne äkta man avslöjade Sigurd Björling
en komisk begåvning han inte förut fått
användning för; det roande satt inte bara i
den urvuxna fracken och
nötknäpparfysiono-min, men i hela den moloket hämmade
protesthållningen. Som spelroll, tydligen tänkt
som en sorts tenorkarikatyr, erbjuder älskaren
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
