Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
nog större möjligheter än vad Einar
Anderssons något odeciderade utförande utvisade.
Björn Forsells eloquentia corporis gav komisk
relief åt hans roll som måttligt skarpsinnig,
chevaleresk poliskommissarie.
I sitt esse har Ragnar Hyltén-Cavallius
tydligen känt sig både vid personinstruktion
och vid den läckra Jon-Andska budoarens
översvämmande med alla de till en sådan
hörande små läckra tingen. Inte minst fick
han släppa sig lös vid individualiserandet av
det brokiga människomenageriet som från
grannvåningar och gator kommer instörtande
vid Amelias rop på hjälp.
*
Mellan två nya baletter presenterades
»Amelia går på bal», fungerande som ett av
dessa intermezzi operascenerna behöva som
omväxling med så länge anlitade
programutfyllnader som »På Sicilien» och »Pajazzo».
Ursprungligen inskjuten som intermezzo i en
opera seria var Pergolesis enaktsbuffa La
serva padrona, som i Hyltén-Cavallius’
revidering av Wallmarks översättning fått titeln »Ett
litet huskors» förändrad till »En liten
hustyrann». Denna musikhistoriskt betydelsefulla
miniatyropera från år 1733, ansedd som den
neapolitanska buffokonstens krön och
samtidigt utgångspunkten för senare italiensk och
fransk buffoopera, är det äldsta verk som
alltjämt tillhör nutida operasceners repertoar.
I förvånansvärd grad har det, trots den naivt
enkla intrigen, behållit en även för nutida
åhörare njutbar friskhet, tack vare musikens
melodiska behag och rytmiska verv ■— ett
tonspråk som också ställt sig i den drastiskt
psykologiska karakteristikens tjänst.
Också om »La serva padrona» har det sagts
att den verkar skriven av en misogyn, ehuru
Pergolesis biografiskt bestyrkta olycka lär ha
varit att han dyrkade kvinnorna alltför
mycket. Serpina, »pigan», som enligt den på
Stenborgsscenerna i Stockholm på 1780-talet
använda titeln gör sig till »husbondefru»,
har varit förebilden mera för Mozarts Despina
än för hans Susanna; med den folkligt muntra
slagfärdighet som utgör hennes försonande
drag är Serpina en mycket hjärtlös natur.
Hjördis Schymberg var i detta märkligt
koloraturfria parti en mycket aptitlig och om
man så kan säga välsjungande näbbgädda.
Som Umberto, ungkarlen-förmyndaren,
föremålet för hennes drift, list och tyranni, denne
Amelia går på bal. Sigurd
Björling och Isa Quensel.
föregångare till Rossinis Bartolo och andra
buffobasar, utvecklade Folke Cembræus den
vis comica han trots forcering i operettroller
förfogar över.
På vår kungl, sångscen gavs verket nu för
första gången och i originalversionen med
seccorecitativ, ej i den i flera avseenden
avvikande franska bearbetningen som
introducerades här på 1700-talet. Med sin endast av
stråkar bestående orkester och med sina blott
två sjungande personer jämte den stumme
tjänaren, som kostymeras till Serpinas
förmente friare, är »La serva padrona» en
utpräglad kammaropera och torde i den
egenskapen komma ännu bättre till sin rätt i ett
intimare rum än ett vanligt operahus kan
erbjuda. Exempelvis Wienoperan lät ge den
på annexscenen i Schönbrunn, en
motsvarighet till Drottningholmsteatern, vars
framförande under senare år jag ej fått bevista.
Stockholmsoperan hade emellertid genom
begränsning av scenutrymmet sökt ge mer
intimitet åt själva rumsinteriören. Och vi som på
väl stort avstånd sutto i den väl stora salongen
måste som sagt ändå ryckas med av
Per-golesi när han nu fick ett livfullt återgivande.
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0421.html
