Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
I Cosl fan tutte, Mozarts italienska
opera-buffa till da Pontes text, sättes intrigen
igång av »den gamle filosofen» don Alfonso,
som med sitt tvivel på den kvinnliga troheten
kanske också kan kallas en misogyn. Enligt
vad Richard Lert, författaren till det ur
regisynpunkt givande arbetet »Mozart auf dem
Theater», säger på tal om denna opera, har
tondiktaren »såsom kärleksproblemets
klassiske diktare» anteciperat bl. a. ingen mindre
än Strindberg. Despina, den i samförstånd med
don Alfonso illparigt agerande
kammar-snärtan, härstammar i rätt nedstigande led
från Serpina. Alltid kunna förbindelsetrådar
uppdras mellan spelårets opere buffe, även
om den citerade författarens jämförelse från
den begynnande tyska Strindbergsvoguens
tid (1918) inte precis tål att hårdragas.
En upplevelse får det kallas att lära känna
ett nytt verk av Mozart, tillkommet mellan
»Don Juan» och »Trollflöjten», även det i
sin art ett mästerverk. För oss en nyhet —
ty operan har ej uppförts här sedan 1830,
då den i den av kanslirådet af Wetterstedt
gjorda försvenskningen kallades för »Troheten
på prov» och upplevde hela tre föreställningar.
»Från tyska behandlingen (Weibertreue oder
die Mädchen sind von Flandern)» —
upplyser Dahlgrens bok om Stockholmsteatrarna.
Den angivna tyska titeln är den som användes
för en av de första tyska översättningarna,
C. F. Bretzners. Denna kan ännu studeras i
det i Collection Litolff ingående
klaverut-draget. Hur näpet sedesamt har inte namnen
på systrarna Fiordiligi och Dorabella, som i
likhet med deras fästmän sägas vara »från
Flandern», d. v. s. äro otrogna, där förtyskats
till Lottchen och Julchen! I stil med
namn-givningen har den hos de båda damerna
väckta erotiska experimenteringslusten
försetts med dygdig fernissa. När t. ex.
originaltextens Dorabella i sin duett med systern
anger sin taktik för flirt (»Hans ömma ord
kommer jag att slå bort med gyckel») finner
Julchen det angeläget att deklarera:
Bloss aus Mitleid, bloss zum Scherzen;
denn mein Herz bleibt ewig treu.
Att döma av den i nämnda klaverutdrag
återgivna texten hade själva intrigen i den
»Cosl fan tutte» varmed stockholmsk publik
för no år sedan gjorde bekantskap lämnats
oförändrad, men redan i denna version hade
den galanta rococolibretton i språkton och
känslomotivering förvanskats i det borgerliga
sångspelets anda.
»da Pontes dåliga text som är ett cyniskt
förhånande av kärleken utfört på ett
högeligen talanglöst sätt» •—- detta omdöme som
Personne avger på tal om
Stockholmsframförandet torde vara representativt för den
förhärskande uppfattningen under största
delen av 1800-talet. Men för musikens skull
ville man »rädda» verket. Sedan det i
Köpenhamn, tidigare än i Stockholm, gjort
fullständigt fiasko -— summa 1 föreställning —
skrev själve Oehlenschläger en ny text,
Flykten från klostret, som dock ej heller
gjorde lycka. Helt till kuriosa kunna räknas
scenexperiment med att till Mozarts musik
lämpa Shakesperes »Kärt besvär förgäves»
(Barbier och Carré i Paris) och Calderons
»La dama duende» (Scheidemantels »Dame
Kobold» av så sent årtal som 1909), liksom
också försök av det slag där Alfonso
förvandlats till en trollkarl och Despina till
hans tjänstaktiga luftande.
Men nämnvärd är en länge särskilt gångbar
bearbetning, verkställd av Ludwig Devrient
1860 och till och med i Mozartstaden Wien
använd ända inemot 1920-talet. Det är för
övrigt denna »Text- und Bühneneinrichtung»
som, vederbörligt kompletterad med den
italienska originaltexten, presenteras i det
klaverutdrag (Edition Peters) som vid
instu-dering fått göra tjänst för Operans dock till
partituret återgående föreställning. Första
akten är emellertid, frånsett fadäser i den
tyska textutformningen, ännu i huvudsak
identisk med da Pontes och Mozarts. Här skall
då begagnas tillfället att inskjuta en
snabbredogörelse för originaltextens innehåll.
Trohetsprovet utvecklar sig enligt Alfonsos
beräkning. Enligt det med denne ingångna
vadet låtsas officerarna Ferrando och
Guglielma lämna Neapel och sina tröstlösa fästmör
för att dra ut i krig. Men de återvända
strax igen, förklädda till albaner, görande sin
kur den ene för den andres fästmö. När de
i hycklad förtvivlan över det kyliga
mottagandet låtsas ta in gift, men kurerats
genom den till läkare förklädda Despina och
när de sedan ofördröjligen begära var sin
kyss — ja, då ha damerna, först medlidsamt
intresserade men till sist rosenrasande, betett
sig just så att Alfonso och Despina före
ridåfallet gemensamt kunnat utbrista: »Vad jag
skrattar mest åt, är just vreden och raseriet.
Jag vet alltför väl att sådan hetta oftast
slutar med kärlek!»
Cosl fan tutte, så göra de alla, d. v. s. alla
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
