Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Men då skall den också ges i en så Mozartenlig
regi, med ett så festligt spelhumör som. nu
bjöds. Vi äro Harald André tacksamma för
att under hans auspicier denna länge
misshandlade opera kom till partiturtroget
återgivande. Här visades, trots smärre
strykningar, just den »pietet mot ett verks
musi-kaliskt-sceniska struktur», vars allmänna
önskvärdhet i samband med regimförändringen
framhölls i förra årets krönika. Nu var det
Fritz Busch, vår från Konsertföreningen kände
dirigent, som med både den diskretion och
precision som uppgiften kräver förde
taktpinnen och på minipianot, en nutida cembalo,
elegant slog an ackorden till seccorecitativen.
Som gästregissör tjänstgjorde hans unge son
Hans Busch, som med den äran hit
transplanterade insceneringen från föreställningen
i Glyndebourne, där han tjänstgjort som
regissören Carl Eberts assistent. Där liksom
i Salzburg och på Metropolitan har man ansett
doften hos den ömtåliga planta som »Cosl
fan tutte» otvivelaktigt är bäst bevarad
genom att låta den sjungas på originalspråket.
Från andra Mozartoperor vet man vilka
bekymmer textöversättning från italienskan
vållat. Med sin vokalrikedom ökar ju detta
språk Mozartmusikens sångbarhet, och
särskilt förmånligt visade det sig nu för det
recitativiska snabbsjungandet, som vid
översättning måste förlora mycket av sin
ursprungliga fjäderlätthet.
Nu tillhandahöll operan en
prosaöversättning, en med parallell italiensk och svensk
text försedd bok; det blev en liten
språkövning i likhet med de språkkurser som
rekommenderades bland häftets italienskt
orienterade annonser. För alla dem bland oss som
äga endast en flyktig kännedom om språket
kunde väl ett sådant förhandsstudium ej
vara fullt tillräckligt för att möjliggöra så
pass mycken detaljerad uppfattning av texten
som dock förblir ett väsentligt önskemål vid
åhörandet av en opera. Förmodligen har det
delvis varit med hänsyn härtill som regin
så starkt pantomimiskt lät illustrera den i
sångrepliker utvecklade handlingen. Inte
sällan blev det tydligt att artisterna måste ha
fått sina partier nästan koreografisk t
inprickade: på den taktdelen det danssteget,
den armrörelsen, det småleendet eller det
himlandet med ögonen. Metoden har i detta
fall varit särskilt närliggande, eftersom de
båda männen och de båda kvinnorna, de
båda ensamma eller figurerande mot de andra
båda, ofta ha att samtidigt uppträda
likartat. Över huvud sågs en musikregi som inte
blott åtlydde partiturets uttryckliga
föreskrifter när en rörelse skall utföras, men
också sceniskt omsatte musikens egna rikt
differentierade rörelseimpulser. Med sin
emellanåt övertydligt utarbetade mimik och plastik
blev i varje fall detta marionettspel begripligt
nog även för den språkligt osäkre åhöraren.
Cosl fan tutte — en efter en tändes titelns
bokstäver upptill på den till prosceniet nu
fogade fasta ramen när detta operans motto
tonade i slutet av uvertyren och när det
med tillhörande ord återkom i don Alfonsos
aria omedelbart före den andra finalen.
Ramarrangemanget, välbekant från revyscenen, var
väl ej förutsett i partiturets
dekorationsanvisningar, men det möjliggjorde att denna
Mozartopera, i motsats till övriga här givna,
kunde bibehålla sin avsedda,
musikarki-tektoniskt betingade tvåaktsindelning, utan
distraherande pauser mellan de till olika
lokaliteter förlagda scenerna. Snabba
scenförändringar kunde nu ske medan något av
sängnumren utfördes framför förhänget, på
den nvanordnade framscenen; på sidorna om
denna befunno sig också avbalkningar, där
någon för tillfället medsjungande person
naturligare kunde agera osynligt vittne och
genom vars gallergrindar många entréer och
sortier också kunde göras mer osökt. Det var
ett Arkadien i sydländsk rococo som
Sven-Erik Skawonius skapat med sina
dekorationer, både vad beträffar
trädgårdsarkitekturen i friluftsscenerierna och de läckra
interiörerna. Utsökta voro också dräkterna
av samma hand. De båda systrarna sågo ut
som figuriner av Meissenporslin.
Föreställningens mest framträdande drag
var såsom redan antytts det musikbestämda,
av minutiös precision präglade
ensemblespelet. Men detta förenades med uppsluppet
komedihumör. När pjäsens egentliga
marionetter, de enligt don Alfonsos föreskrifter
agerande fästmännen, förklädda uppvakta
sina fästmör, bli deras rörelser plötsligt
o-tympliga, ovana skådespelare som de skola
föreställa; men alltemellanåt glömma de sina
roller och bli sig själva igen. Skickligt
genomfördes detta dubbelspel av Einar Andersson
som tenorsvärmisk Ferrando och Hugo Hasslo,
en ny trevlig och livfullt barytonsjungande
bekantskap, som den mer sprallige Guglielmo.
Ännu äger den förstnämnde ej det belcanto
som fordras för arian »Un’ aura amorosa»
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
