- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
381

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

grafiskt komponerat till Chopinmusik? Nu
fick man vid Sven-Åge Larsens förnyade
gästspel som balettregissör göra bekantskap
med en av källorna till detta divertissemang,
nämligen den i tre tablåer uppdelade,
pantomi-miskt utförliga Taglionibaletten »Sylfiden»,
vartill Bournonville lät ny musik komponeras
av sin landsman H. S. Lövenskjold. När
detta verk som i Danmark förknippats med
den berömde balettskaparens namn men för
svensk publik saknar sådant nationellt
affektionsvärde, nu hos oss på sin höjd väckte
ett visst baletthistoriskt intresse, kunde
orsaken delvis sökas i den visserligen dansant
tänkta, men bleknade, nej, säkerligen från
begynnelsen bleka musiken. Sylfiden, som
dårar den kiltklädde skotten James—Björn
Holmgren och kommer honom att under
bröllopsfesten överge sin brud, dansades av
Brita Appelgren med hennes för denna
uppgift lämpade luftiga teknik. Mindre utstrålade
hon sådan svärmisk poesi som lär ha utgjort
förklaringen till Taglionis framgång i denna
liksom andra roller.

Ett visserligen inte direkt folkloristiskt,
men naivt övernaturligt element förekommer
också i Manuel de Fallas Andalucia, såsom
»EI amor brujo», det för några år sedan av
Monte Carlo-baletten här givna verket, nu
betitlades. Den som i denna balettpjäs dyker
upp ur de förut av sylfiden anlitade
fallluckorna är zigenerskan Candelas’
förutvarande döde älskare, vilken för hennes nya
kärleksförbindelse störande gengångare bringas
att försvinna genom någon kuriös, för
åskådaren tämligen i dunkel höljd metod. Det av
G. Martinez Sierra författade scenariot har
emellertid gett kompositören tillfälle att skriva
en för pantomim och dans ypperligt ägnad
musik, tack vare vilken »Andalucia» bör
kallas den mest betydande av spelårets
balettnyheter. De till andalusisk folkmusik
anknytande motiven ge brännande färg och
sinneseggande rytm åt detta partitur, vars
instrumentering därjämte vittnar om de Fallas
franskt impressionistiska skolning. En
musikalisk höjdpunkt, den genom solodansöser
och i konserttranskription bekanta Elddansen,
blev, så som den i alltmer frenetiska rörelser
kringvärvde lägerelden, också kore ografiskt
ett praktställe i den av den nämnde dansken
inscenerade föreställningen. Alltigenom eldigt
dansades också zigenerskans och hennes
jordiske tillbedjares partier av Cissi
Olsson-Åhrberg och Teddy Rhodin. Av suggestivt

Teodora Lagerbor g, Cissi
Olsson-Å hr b er g och Brita Apfelgren i
»C oncert o».

spansk kolorit voro Jon-Ands dekorationer
och kostymer. Stilen hölls också av Sten-Åke
Axelsons orkesterledning.

Sviter av pianostycken ha ibland av
komponisten själv, t. ex. i fråga om Ravels »Ma
mère 1’Oye» eller »Tombeau de Couperin»,
apterats till eller auktoriserats som
balettmusik. Och somlig programmusik, t. ex.
Rimskij-Korsakovs »Scheherazade»-svit, har
utan alltför mycket våldförande på musikaliska
värden kunnat med god verkan användas
för samma ändamål. Men absolut musik i
större former, rena symfonier eller en
pianokonsert, såsom Chopins i f-moll, till vilken
den under våren gästande finsk-franske
balettmästaren George Gé anknutit sin dansfantasi
Concerto? För somliga bedömare är frågan
utan vidare besvarad genom en hänvisning
till att sådan musikanvändning gillats i Paris,
där det dansats balett också till
Tjajkovskij-och Beethovensymfonier. För hyperboréer
som vilja bilda sig en egen mening kändes
det som ett övergrepp mot Chopinkonserten
när den degraderade pianosolisten inte längre
utgjorde den av komponisten avsedda
medelpunkten för åhörandet, utan fick från sin
plats i orkesterfördjupningen anpassa sig
efter dansrörelserna på scenen. Förvisso äger
detta verk partier, särskilt i den delvis på
mazurkarytmer byggda finalen och i den

381

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free