- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
382

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Gli m st e dt

nocturneartade långsamma satsen, som kunna
locka till koreografisk översättning. Men
annat, särskilt första satsen, är av den
symfoniska art som är sig själv nog och undanber
sig artfrämmande interpretation. Säkert var
denna bristande inre överensstämmelse
huvudorsaken till det intryck av tillgjordhet som
åtskilligt i den annars virtuosmässiga och
fantasifulla instuderingen framkallade.
George Gé har inte brytt sig om att anspela på
den unga Chopin-förälskelse (i sångerskan
Gladkowska) som omtalas i samband med
konsertens tillkomst. Det blev den erotiska
leken i allmänhet, med män och kvinnor
böljande om varandra liksom i ett förvirrat
drömspel. Det blev, när baletten var som
bäst, liksom fixerandet av sådana där bilder
och hugskott som under musikåhörande dyka
upp ur det undermedvetna — här tillhörande
en balettomans hjärna. I andra ögonblick
föreföll alltsammans blott som ett fasligt
rännande ut och in genom kulisserna. I den
till höjdprestationer animerade
balettensemblen tävlade primaballerinorna från
förutnämnda baletter och gästen Teodora
Lagerborg i skönhet och skicklighet. Också herrarna
utmärkte sig, både gruppvis och genom
solodansörerna Carl-Gustaf Kruuse, Teddy Rhodin
och Julius Mengarelli, de senare ibland
frappant mimiskt uttrycksskiftande såsom
de i den långsamma satsen kring den finska
Venusgestalten figurerande båda ynglingarna.
Medan de klassicistiska dekorationerna voro
av Jon-Ands hand, stod Anna-Lisa Rydqvist
för de i färg och snitt festliga
fantasikostymerna.

Oproblematisk var däremot samme
balettkompositörs s. k. dansburlesk »Så’nt händer...»
till musik ur Johann Strauss’ »Läderlappen».
Det tokroliga som här hände var kanske väl
kälkborgerligt betonat för sådan till det
dionysiska stegrad valsmusik som hämtats
från finalen i operettens andra akt. Men
omedelbart komiskt framställdes brudparet
Cissi Olsson-Åhrberg—Carl Fredrik Tropp,
särskilt i en fotograferingsscen liksom direkt
hämtat ur Grönköpings Weckoblads
klichéförråd. Och Vampen—Maj Landfelt, som på
bröllopsfesten chockerar bruden genom sin
dans med brudgummen, utvecklade ett
junoniskt frestande behag som gjorde den
senares dansanta eskapad på själva
bröllopsdagen rätt förklarlig.

*



Medan Operan kunnat fullfölja sitt på
förhand tillkännagivna program tämligen
oberörd av tidens stormar, har världskriget
påtagligt inverkat på Konsertföreningen, vars
generalprogram fått underkastas många
förändringar. »I stället för ...» skulle ofta kunnat
vidfogas namnen på dirigenter och solister
under det gångna spelåret. En besvikelse har
det naturligtvis varit att ej åter få se Paul
Paray och Erich Kleiber på dirigentpallen,
att ej åter få höra Schnabel, Huberman,
Kulenkampff eller Piatigorskij. Ibland har
fullt ekvivalent ersättning stått till buds,
såsom när cellisten Cassadö utbyttes mot
Maurice Maréchal, en ny bekantskap, som i
konserter av Lalo och Saint-Saëns med sitt
lika eldiga som kultiverade spel visade sig
tillhöra elitklassen. Det måste emellertid
erkännas att Konsertföreningens ledning gjort
det bästa möjliga av situationen, även om
det såsom vid Kleibermässfallet måste ordnas
med tre gästdirigenter i stället för en. Och
ytterligare några svenska musiker utöver dem
som redan vidtalats ha fått tillfälle att fånga
chanser som erbjudits.

Beträffande svenska programnyheter är
denna gång ej särskilt mycket att berätta.
»Häxorna», Ture Rangströms tonsättning av
Karlfeldts cykel, var det om personlig stil
och mognad mest otvetydigt vittnande verket.
Alltigenom tillgängligt var det väl ej vid det
första åhörandet, men i den för tonsättaren
karakteristiska deklamatoriska stilen, som
åtminstone delvis väl bemästrades av solisten,
Brita Ewert, hördes dova eller obändiga
uttryck för ångesten »då Satan gör dig bång».
När Dag Wirén representeras i
Konsertföreningen, underlåter den dock även som
musikkritiker verksamme tonsättaren aldrig
att i programbladet särdeles instruktivt
upplysa: »Någon analys av verket torde vara
överflödig.» Både i fråga om en
violoncell-konsert, spelad av Gustav Gröndahl, och en
redan under studietiden komponerad, senare
reviderad Sinfonietta, som nu uppfördes för
första gången, kunde några notexempel —
det bästa analytiska hjälpmedlet — kanske ha
underlättat överblicken av det ej alltid till
enhetlig verkan sammansmältande
motivmaterialet. Även om dessa nyheter föreföllo
formellt mindre helgjutna än t. ex. den under
förra spelåret presenterade Serenaden för
stråkorkester, voro de flerstädes
spjuveraktigt underhållande på det speciellt Wirénska
sätt som karakteriserades i förra krönikan.

382

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free