Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Tidigare ha också ingående bedömts flera
kompositioner av Erland von Koch, som nu
företräddes bl. a. med en ny Danssymfoni.
Någon ny bild gav den ej av den efter egna
uttryck ännu sökande tonsättaren. Påtaglig
begåvning, friska tag visade denne som
dirigent av sitt verk. Jämte en ny Pastoralsvit
av Lars-Erik Larsson, som jag ej hörde, är
att anteckna en postum symfoni av Erik
Åkerberg, älskvärt eklektisk såsom frukten
av en kärlek till konsten som aldrig dog hos
en först vid emeritusåldern till komposition
riktigt ledig musiker; adagiot lyste dock upp
av en lyrisk värme som hade med ingivelse
att göra.
Även de utländska nyheterna äro snart
nämnda. En pianokonsert av Sjostakovitj
höll åtminstone åhöraren vaken, särskilt med
den furia som Cherkassky utvecklade i de
rytmiskt vildsinta partierna;
musikbolsjevi-kiskt klingade däremot ej alls lentosatsen, som
överraskade med lyriskt besjälad sång.
Programmusiken i Elgars »Falstaff» ■— nej, inte
hade man utan programbladet kunnat gissa
att den syftade på en person av sådan kaliber
som sir John av hela världen. Ifall verklig
humor och komik saknades i denna
omständliga, välklingande och välgjorda »symfoniska
studie», fanns där dock några utsökt
pastisch-artade episoder, särskilt den som skildrade
den om sin pagetid drömmande Falstaff.
Gedigen men knappast av den guldhalt som
det utpräglat personliga innebär, kunde Max
Trapps likaledes välgjorda och välklingande
F-dursymfoni kallas. Bland det fåtal
återstående nyheter som undgingo mig voro en
pianokonsert av Ireland samt sviter av
Prokofjev (»Romeo och Julia»), Tansman
(»Triptyk») och Riisager (»Slaraffenland»).
De klassiska verken av äldre och nyare data
ha som vanligt utgjort den huvudsakliga
själaspisen för dem som åter sökt sin
tillflykt till musiktemplet vid Hötorget. Alltför
högstämda uttryck? — nej, just nu äro de
bokstavligt menade. Jupiter tonans — ifall
epitetet fritt får tolkas i betydelsen av
kraftfullt tongivande — ordinarie dirigent har
alltjämt varit Fritz Busch som också övertagit
en del ursprungligen för andra reserverade
konserter. Det har också Tor Mann fått göra.
En nv tillgång har Konsertföreningen funnit
i sin som radiodirigent åter i Stockholm
bosatte förutvarande cellist, som mångsidigare
än vid tidigare besök visat sin i Göteborg
mognade dirigentkapacitet bl. a. i verk av
Brahms (»Ein deutsches Requiem» m. m.),
Mahler, Sibelius, Nielsen. Även Adolf
Wiklund och Nils Grevillius ha några gånger tagits
i anspråk. I stället för den förhindrade Paray
dirigerade Schnéevoigt på nyåret, då han fann
särskild resonans med den på programmet
upptagna Sibeliussymfonin (n:r 5). Och i
Kleibers ställe dirigerade Carl Garaguly,
konsertmästaren som särskilt i Dvoråks
»amerikanska» symfoni visade handlag även
för taktpinnen, vidare Weingartner, som med
Nionde symfonin återupplivade minnet av
tidigare Beethovenhögtider under hans egid,
samt den likaledes från föregående besök
ihåg-komne fransmannen Albert Wolff, lika lyhörd
för sitt eget lands som för tysk tonkonst.
Bland Konsertföreningens solister ha ej
förekommit några nya utländska pianistnamn,
men en del förut bekanta ha förnyat tidigare
framgångar här. Främst värda att
ihågkommas äro väl Nikolaj Orloff, ryskfödd liksom
Cherkassky och snarlikt denne eldande upp
sig själv och åhörarna med Rachmaninovs
andra konsert, norrmannen Robert Riefling,
som i likhet med sin landsman Karl Nissen
för mer än 20 år sedan påminde om tillvaron
av Brahms’ d-moll, »pianolitteraturens
väldigaste och minst konsertmässiga konsert»
(Alf Nyman i Stockholms Dagblad) samt
Ignaz Friedman, som trots många kritikens
försök att komma honom till livs visade sig
vid snarast ökad estrad vitalitet i Tjajkovskij
och Chopins e-moll. De svenska pianisterna
ha kvalitativt i flera fall väl uthärdat
jämförelse med utlänningarna; kvantitativt ha
de kommit att överväga. Det har i förut hörda
verk varit Olof Wibergh (Beethovens
Essdur och Stenhammars g-moll) och Sven
Bran-del (Chopins f-moll) i spetsen, hack i häl
följda av Stina Sundell (Ravel) och Anita
Harrison (Mendelssohn), samt yngre talanger,
Stig Ribbing (Beethovens C-dur), Judith
Malmquist (Grieg) Tor Wiberg (Mozarts
Ess-dur), Tor Ahlberg (Wiklunds e-moll) och
den ur underbarnsstadiet till 20-årsåldern
lyckligt hunne Hans I.eygraf (Schumann).
De enda nya violinistbekantskaperna ha
varit en ung argentinare, Richard Odnoposoff,
som i Hubermans ställe mycket
erkännans-värt spelade Beethovens konsert och den på
nyåret, vid Kulenkampffs förhinder,
engagerade Heimo Haitto, som med den energiska
bravur och finess som utmärkte 14-åringens
utförande av Paganinis D-dur tycktes
symbolisera ett stolt finskt framtidshopp. Något
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
