Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till Sergel-minnet. Av Oscar Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar A 7i tonsson
tionen att tacka för att släktens
namnkunnige medlem föredrog
modellerings-pinne och mejsel framför nål och sax eller
pensel och palett. Här ligger en reflexion
nära till hands: om Sergel blivit målare,
skulle han då ha nått samma konstnärliga
nivå eller skulle han stannat vid andra eller
tredje planet? Ägde hans begåvning även
förutsättningar till en stor målare? Jag
tror att flera med mig äro redo att
instämma ej blott i en förmodan utan en
förvissning, att han även med penseln i hand
skulle ha nått mycket långt. Däremot är
det problematiskt, huruvida han skulle ha
kommit att, som nu blev fallet, spela
rollen av för konstutvecklingen banbrytande
geni. Sådan som hans konst ter sig för oss
har den påfallande drag, som visa, att
Sergels begåvning ej var à tout prix
reserverad för skulpturen. Axel Romdahl har
för flera år sedan i uppsatsen »Sergels
målarlynne» klarlagt denna sida i hans
verk. Det måleriskt koncipierande kynnet
är till finnandes ej blott i hans teckningar
och lavyrer utan även i hans plastiska
arbeten och tager sig då uttryck i den
splittrade formen, som skänker spelrum
ej blott för ljus och halvtoner utan även
för mörka skuggor, vilkas uppgift dock
ständigt är att tjäna formen och accentuera
den. Denna plastiska klärobskyr har
ny-hellenen Sergel gemensam med barocken,
vilket dock ej innebär att Sergels stil skulle
vara en hybrid. Vi se det lyckliga och
artistiskt fint avvägda spelet mellan ljuset
och skuggorna ej enbart i friskulpturerna
utan även i relieferna, t. ex. i många av
hans lysande porträttmedaljonger, där det
böljande rika håret svallar som vågor
mellan djupa dalar i vilka mörkret dröjer.
Men hur går då denna måleriska stil
ihop med Sergels klassicerande anda? Svaret
ligger hos den antika konsten själv, klart
för den med Hellas’ och hellenismens konst
något förtrogne men förborgat för den, som
i antik konst endast ser en idealiserande,
stereotyp framställningskonst av människan
och av antropomorfiserade gudagestalter
samt en lugn och passionsfri
kompositionskonst. Lidelse och dramatik finnes i rikt
mått även i grekernas plastik men i all
synnerhet i hellenismens. På samma sätt
har även den realism, som Sergel inlagt i
så många av sina verk, sin motsvarighet
hos antika skulpturverk, som han hade
tillfälle att studera. Sergels konst är i
själva verket mycket komplicerad i fråga
om stilen, en sak som man snabbt uppfattar,
om man jämför den med exempelvis
Thorvaldsens. Realism, idealism och romantik
ligga sida vid sida och i vissa av den
märklige konstnärens verk sammanflätade.
Och dock är hans konst förunderligt
enhetlig vilket beror på att den i första hand
är ett uttryck för hans egen personlighet.
Det är ej så lätt att genom vetenskaplig
terminologi fastställa ett Sergel-arbetes
karaktär som det är att genom examinering
hänföra en blomma till dess familj och art.
Ett verk av Sergel har nått sin skönhet
cch egenart genom de mest komplicerade
korsningar och förädlingsprocesser, men
trots att vissa arvsfaktorer kunna utpekas
har det värdefullaste kommit direkt från
geniet själv. Några fasta lagar i stil med
naturvetenskapens kunna här ej
uppställas lika litet som detta är möjligt i någon
som helst betydande och banbrytande
konst, ty ett väsensdrag för dylik konst är
just irrationalismen. Konst har trots allt
mera med konstnärens hjärta och händer
att göra än med hans huvud, åtminstone
med den del därav där det logiskt arbetande
systemsinnet har sin plats.
ödet förde den unge Sergel till
skulpturen och placerade honom på en
rokokokonstnärs verkstad. Det visade sig dock att
denne Larcheveque ej var en renlärig
»rocailleur» utan en man, som vågade kasta
intresserade sidoblickar både på naturen
och antiken. Några i hans egen konst djupt
nedtryckta spår lämnade dock ej antik-
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
