Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till Sergel-minnet. Av Oscar Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Sergel-minnet
studierna från Paris- och Rom-tiden, såvida
man ej i hans porträttrealism vill se ett
resultat av studier av romerska porträtt.
Frånsett några verkligt goda porträtt, t. ex.
bysterna av Jonas Alströmer och av
konstnären själv, är dock Larchevëque en ganska
ihålig manierist utan sinne för stor plastisk
form. Hans tekniska metoder voro ofta
av det lättvindiga slaget, vilket troligen
berott på hans av Sergel omvittnade stora
korpulens. Till och med i porträttbysterna
skiner flegman igenom, t. ex. i den ytliga
hårbehandlingen, vid vilken den tandade
pinnen använts till övermått. Det var
sannerligen en skola på gott och ont, som
Sergel hamnade i, och jag tror, att vi —
trots att försök gjorts att göra Larchevëques
rykte bättre — måste tro Sergel på hans
egna ord, då han som gammal berättade,
att han vid sin ankomst till Rom riktigt
fick lägga manken till för att arbeta sig
ur den manierism, han insupit hos sin
Iranske lärare. Men samtidigt måste man
erkänna, att Sergel av honom övertagit en
djup fond av vetande om de tekniska
metoderna inom skulpturens komplicerade
konst. Felet hos Larchevèque var, att han
av sin tekniska virtuositet gjorde ginvägar
förbi allvarliga plastiska problem och
därför hamnade i ytlighet. Han, som så många
andra skulptörer då och senare, lät inte
formen växa fram inifrån för att täckas av
en för volymerna tämligen betydelselös yta
utan klädde en dålig form i en briljant
yta i avsikt att dölja svagheterna.
För Sergel kom Larchevèque emellertid
trots allt att utöva ett gott inflytande även
ifråga om det rent stilistiska, dock ej genom
att ställa upp sin egen konst som ett
föredöme men väl sin lärares, Edme
Bouchar-dons. Undvikande mångordighet skulle jag
här vilja samla det av värde, som Sergel
lärde före resan till Rom, i formeln: de
tekniska metoderna från Larcheveque,
stilen från Edme Bouchardon.
Bouchardon hade sänt både Larchevèque
Tuschteckning.
Nationalmuseum.
och före honom sin yngre broder
Jacques-Philippe hit till Sverige och kom sålunda
genom två av sina elever att bli av indirekt
betydelse för den svenska
konstutvecklingen. Dock sammanföllo de två utsändas
stiluppfattning endast delvis med lärarens,
som hade uppställt sanningen som första
punkten i sitt konstnärliga program och
antiken-renässansen som den andra. Man
har med rätta erinrat om Sergels besök i
Paris som adertonåring tillsammans med
sin lärare men ej tillräckligt understrukit
den stora betydelse Sergels direkta
bekantskap med den store Edme måste ha fått
redan från de få månaderna vid Seine.
Georg Göthe nämnde ej ens hans namn i sin
stora grundläggande monografi om Sergel,
men senare har det alltmer gått upp för
forskningen, att dennes tidigare
utvecklingshistoria står i ett visst beroende av
Edme Bouchardon. Att impulserna från
dennes konst dock ej upphörde med Sergels
resa till Rom vill jag försöka visa i den
Sergel-bok, jag har under arbete.
Edme Bouchardon var antikentusiasten
greve de Caylus’ trumfess och ansågs
allmänt som den antika skulpturens återupp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
