Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En gudinnas huvud. Av Hugo Steiner-Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gudinnas liuvud
rännor utför mjuka sluttningar. Små
tempel och grottor beklädda med brokiga
kakelplattor dölja sig i de måleriska snåren
av svartgröna myrtenhäckar, övervuxna
av yppiga murgrönsdraperier, övergivna
och gagnlösa i denna tid. Förtegna vägar,
där man anar tragiska kärlekspar och
ensamma människor, genomkorsa denna
fantastiska blågröna vildmark. Tyst och slutet
slumrar ett övergivet litet slott i Penha
Verdes vida park. En gång tillhörde slott
och park Joao de Castro, som var den
fjärde vicekonungen av Indien den gång
Portugal ännu behärskade halva världen.
Högst uppe på kullen stå två små kapell,
det ena helgat åt den heliga Katarina, det
andra åt den helige Joao. Murar och tinnar
skydda den lilla platån mot det branta
stupet ned i piniehavet, som där böljar
nedför kullarna ända fram till de mystiska
orm-bunkskogarna i Monserrates sagolika park,
än malakitgrönt och svalt, än åter rött och
brinnande. Djupt nedanför breda sig gula
och gröna fält fram mot den närliggande
havskusten, och ohindrat går blicken genom
den otroligt klara luften ända till den i
blåaktigt dis beslöjade Atlanten, som piskar
sina väldiga bränningar mot Cabo da
Roccas vilda klyftor. En på rundkapellet
anbragt marmortavla berättar att »Joao de
Castro, sedan han tillbragt tjugo år i
Mauretaniens båda provinser i de bittraste
strider för Christi tro och deltagit i den
högtberömda stormningen av Tunis, icke
blott besökt Röda Havet utan också ägnat
det ett litterärt monument, slutligen genom
Christi vilja återvände helbrägda till
hemmet och enligt sitt löfte upprättade denna
helgedom åt Jungfrumodern, i Herrens år
1542». Blott sex år senare dog den en gång
så mäktige mannen fattig och övergiven i
Penha Verde, hans ben vila i det uråldriga
dominikanerklostret i Bemfica, icke långt
från Lissabon. Av de konstskatter som han
samlat på sina äventyrliga färder och fört
hit, finns ingenting kvar. Endast ett par
indiska gudabilder i lera vittra sönder på
sina mossgröna socklar i den gamla parken,
några med asiatiska skrivtecken betäckta
metallglänsande granittavlor trotsa,
infogade i den halvt förfallna parkmuren,
likgiltigt alla tider. Ingenting är kvar annat
än den fjärran klangen av ett
äventyrarnamn och en i sin övergivenhet gripande
skön vildpark, i vilken en egenartad
tillfällighet lät mig finna ett litet grekiskt
marmorhuvud, som Joao de Castro utan
tvivel en gång fört med sig till Portugal
från en av sina vidsträckta resor.
En tillfällighet gjorde att jag den 1
september 1909, en stilla söndagsförmiddag,
sedan jag förut tecknat en del i parken,
satt på stenkanten kring en av de talrika
springbrunnarna och såg ned i det
stillastående gröna vattnet. Plataner,
korkekar och pinier darrade i middagens heta
vind, och den jättestora araucarian som
höjde sig över mig kastade ned en av sina
grenar med ett väldigt brak. I stenskålens
orörliga klara vatten såg jag som i en
fläckfri metallspegel mitt av den portugisiska
sommarsolen brunbrända ansikte. Mitt i
den lilla bassängen dolde en stenhög
springbrunnens tilloppsrör. Mina heta händer
gledo ned i vattnet och njöto dess
uppfriskande svalka. Där nere, mellan
grönaktiga stenar, vattenväxter och
drömmande guldfiskar, upptäckte jag plötsligt
någonting som djupt förskräckte mig. Det
var två tomma, vidöppna ögon, som
spöklikt stirrade upp ur vattnet. Mitt hjärta
stod stilla — jag såg ett stenhuvud,
grönaktigt skimrande, som halvt dolt satt fast
i den bruna jorden mellan de upplagda
stenarna. En gudinnas huvud! Ta upp det!
Denna tanke, född ur det obestämbara,
högg sig med smärtsam häftighet fast i min
vilja och ville obändigt tvinga mig till
skyndsam handling. Här, där så mycket
faller sönder och försvinner, måste det vara
tillåtet att ta i förvar och rädda detta
sällsynta fynd. Ingen människa var att se,
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
