Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En gudinnas huvud. Av Hugo Steiner-Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo S t e i n e r-P r a g
klippblock lågo kastade om varandra som
om jättar en gång skulle ha lekt boll med
dem. Backe upp och backe ned gick det.
Äntligen efter några timmar nådde jag
Gala-mares, och Quinta da St. Antonia, Mr.
Oram-Lawrences »residens» var snart
funnet. Tyst och med tillslutna fönsterluckor
låg den vita byggnaden, den tycktes vara
obebodd och övergiven. Jag steg av åsnan,
och en rostig ringklocka som jag satte i
häftig rörelse rev sönder den
solöverström-made morgonens angenäma stillhet. Ett par
duvor flögo förskräckta bort, en kalkon
kacklade nervöst, men ingen kom och
öppnade. Först min tredje ringning medförde
ett resultat. En sömndrucken, slarvigt
klädd flicka kom ut, tog förvånad mitt
visitkort och försvann. Hon lät mig vänta
i oändlighet, men kom slutligen tillbaka och
förde mig missbelåten och sur in i ett
trädgårdsrum i bottenvåningen, förmörkat av
fördragna jalusier. Här hade jag rundlig
tid att vänja mig vid skymningsljuset och
tillfälle att beundra åtskilliga
smaklösheter i inredning och dekorering. Den
spänning som gripit mig vid inträdet i huset ville
inte vika. Äntligen öppnades dörren och en
nytvättad vit linnekostym trädde in. I
rummets halvmörker såg jag i början
ingenting annat än den, och något senare
ett par små svarta kortklippta mustascher
och till slut, helt plötsligt, två stickande
grå ögon som ogenerat granskade och kyligt
bedömde mig. Jag kände mig mycket
beklämd. Min linnekostym var inte så otadlig
som den mitt emot mig, jag var dammig
och mycket varm och mannen framför mig
hade tydligen nyss stigit ur badet. Därute
väntade varken en vagn eller en bil eller en
ridhäst på mig, därute stod bara den lilla
eländiga hyråsnan med sönderskavd rygg
och högst bristfällig mundering, en alldeles
vanlig liten vardagsåsna, sådan som man
kunde få hyra på torget i Cintra för en ringa
penning. Jag talade bara en smula engelska,
han rådbråkade franska, och vi hade inte
lätt att förstå varandra. Men det moderliga
introduktionsbrevet var min talisman. Han
läste det med orörlig min och var döv för
allt tal, som jag lät störta i kaskader över
honom, alla de ord jag vävde kring det av
mig så hett eftertraktade föremålet. Jag
ville inte visa någon sinnesrörelse, någon
åtrå, ingen alltför häftigt yttrad önskan
skulle förråda mig. Min spänning var
stegrad till det yttersta. Vad allt jag sade och
hur jag fick fram det, kommer jag inte
längre ihåg nu, jag vet bara att det blev
en hel del galenskaper, att orden slogo
kullerbyttor över varandra, att jag själv
och även orden till slut blevo alldeles
förvirrade. Men det händer alltid något annat
än det man föreställt sig, och det hände
något alldeles oväntat, som kom hela mitt
uppbåd av ord, hela min välöverlagda plan
att värdelösa falla samman. Mitt väl
förberedda anlopp rann ut i sanden, därför
att det — jag trodde inte mina öron — inte
alls mötte något motstånd, därför att inga
svårigheter gjordes, därför allt gick enkelt
och ledigt, utan tidsspillan och utan onödiga
ord, och hela min kamp för marmorhuvudet
avgjordes till min förmån genom en lätt
nick mot mig. Bara en kort handtryckning
och allt var över, all min ängslan och oro:
Huvudet var mitt. Innan jag visste
av något var det givet åt mig, och innan
jag åter kom till besinning var saken
avgjord. De senaste dagarnas rastlöshet
släppte mig, jag kände den inte längre, endast
en fröjdefull avspänning som jag ännu inte
riktigt förstod, en rådlöshet vad jag skulle
taga mig till med all den energi som jag
lagrat inom mig under de tre dagarna av
min förberedelse till kampen om
marmorhuvudet. Jag bad mannen, som så lugn
stod framför mig och stack efter mig med
sina grå ögon, om ett par rader till
trädgårdsmästaren, skrynklade nervöst ihop
papperet i min hand, stoppade det slutligen
förlägen i fickan och gick sedan abrupt min
väg efter ett par häftiga ord till tack. Där-
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
